Det här har jag sett

Det vi hör nu, det som håller på att ske med vårt öppna, jämlika, demokratiska samhälle, det får en bara att vilja blunda med öronen. Rasismen har aldrig fått grassera så här fritt och ohämmat i vår regering och riksdag. Det känns på något sätt oerhört att behöva uppleva detta innan öronen trillar av. Om jag, vi, alla vi som tillsammans tror benhårt på medmänsklighet och solidaritet, ska överleva det vi tvingas höra och ta del av dag efter dag - en nedmontering, devalvering av det mänskliga värdet - som vi aldrig (i vår naivitet) trodde skulle kunna röstas fram på det här sättet, om vi alls ska överleva detta, då måste vi se till att inte överväldigas, tystas, drabbas av likgiltighetens förlamning och depression, då måste vi tillåta oss att titta på annat ibland. Som Chelsea Detective.

Vi tycker nog att den är hyfsad, lite lagom småputtrig och halvt verklighetsförankrad så där. Tre avsnitt har vi sett. Tidigare såg vi den här gulliga katten. I The Grave. Israelisk sci-fi. Lite seg på sina ställen, men mycket bra skådespeleri. Och spännande tankar om tiden, livet och vår dyrbara miljö.

På tal om att blunda med öronen - de flesta välfärdsstater är tydligen mest intresserade av att tysta ner de av nödvändighet högt satta målen från förra klimatmötet. De, vi, väljer att blunda för att det inte finns något alternativ till att ge avkall på just det - vår egen välfärd - om vi ska komma någonstans med den här planetens fortsatta existens utan oåterkalleliga översvämningar och dödlig, permanent värmechock. 

Nej, det är ingen slump att jag valde just en skärmdump från det - av den så kallade moderna människan - hårt påverkade Kiruna-området till just de här orden. Det är ett så slående starkt och ofrånkomligt exempel.

Sorgligt är bara förnamnet även på det pågående stora klimatmötet i Egypten. Bristen på engagemang och uppföljning verkar uppenbar. Egypten ja, läser om hur de tvingas utvinna mer och mer vatten för odlade grödors överlevnad med hjälp av saltvattnet. Tur att människan är så uppfinningsrik också - att det faktiskt (till viss del) går att städa upp efter "skadorna". Men det gäller att vara på tårna, inte avvakta, inte vänta - och inte ständigt bara vifta med de egna bekvämlighetsflaggorna. 

Egypten, ett av alla länder som är hårt drabbade av det den mer pengabesuttna delen av världen har skövlat, skändat och överexploaterat i flera hundra år - alldeles för länge. Sorgligt, det är nog inte ens förnamnet. 

Men den här anrika slöjdbutiken, den hade man ju verkligen önskat att den kunde stått kvar ett tag till. Och resten av det gamla Kiruna också förstås. Människan alltså - en verkligt invasiv (av)art.

The Sadist. Undrar just om den heter så i original, hm, anyway. Den var så där, som jag nämnde i förbifarten då. Lite ospännande. Hemsk, men mest hemskt tråkig. Inte så förskräcklig, på äkta kult-skräck-sätt alls faktiskt, mer än i sitt lätta kvinnoförakt då kanske?

"Skyll inte dina livsval på tiden". Bra sagt, ur The Grave. Lättare sagt än gjort ibland naturligtvis, men bra ändå.

Om man vill ägna sig åt navelskåderi, då kan man, på mina slarvigt dumpade bilder, se att vi först såg ett avnitt av The Grave den där dagen i början av september. Och sedan såg vi dagens Aktuellt. Alltså den dagens färska nyheter, den dagens Aktuellt. Teknikens under alltså. På ett sätt som vi gamla blädderboksnördar nog aldrig riktigt kan förstå på djupet. Men som tur är kan vi ju trycka på SVT PLAY! Hej hej. Tjohej. Nu går vi vidare.

Tänk att få vara en liten fluga som har letat sig in här... Tänk att få smygflyga runt och spana in alla titlar hemma hos Annie Ernaux! Vilken grej, va? Låta fasettögonen nyfiket leta och leta och hitta något att sätta alla de små ögondelarna i. Här finns säkert allt från häpnadsväckande tegelstenar till blyga dikthäften som inte sett ljuset på alltför länge. Vilket underbart rum! Tegelstenar inne och klättrande glad grönska ute. Love, love, love, love!

Vi avslutar väl med en cool katt till. En gammal goding, hämtad från The Sadist. Och nej, det där är inte boven. Det där är the good guy. Så det så. Han var bara med lite i början, alltså. Förlåt för spoiler, men jag tycker inte ni ska se den. Den var för tråkig, även om katten var rätt söt.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Det var några skärmdumpar från bästa SVT(Play) det. Som jag har förskönat lite. Eller "förskönat".

Annars har vi ju mest tittat på Femmans busigaste F: Filip och Fredrik. Underbart lärorik, kul, avslappnad, gemytlig, näsvis och frågvis skärmtid. Tillsammans med TV-historiens mest pladdriga, pratglada, pillemariska. Forsande, strömmade stunder. De är ju bara bäst! 

Annars?

Jo. Vi känner båda att det börjar bli dags för fler dokumentärer snart. Var alldeles för länge sedan jag tog mig tid att titta på något med verklig känsla för människorna som gjort skillnad, på riktigt. De som vågade. De som inte lät sig tystas av rasism och en omvärld som besatt (och i allra högsta grad fortfarande besitter) en mycket snäv och otäck syn på sina medmänniskor. 

De som faktiskt har fört oss människor närmre varandra, och framåt. De människor som verkligen är hjältar - människorättskämparna. De som använde tungans kraft på sin orädda väg. De som var en del i att införa det som inte längre är lika självklart i stora delar av världen och vår omedelbara närhet - tryckfrihet, yttrandefrihet. 

Och mycket annat livsviktigt, som rätten att få bestämma över din egen kropp, din kärlek och ditt eget liv. De som slogs för vår frihet, med andra ord. De vill jag se mer av. De som kämpat för vår skull. De som fanns. De som aldrig får glömmas bort.

De som kämpade för rättvisan då. Och de som gör det nu. De är värda all TV-tid i världen. Bara vi inte blir helt försoffade.