Det faller ett lätt korn av snö här utanför. I min bröstkorg faller det mer. En av mina största förebilder är död. Hédi Fried. Må hon - och hennes livsgärning - vila i frid. Tänk, alla de där sakerna man skjuter upp, som att ta kontakt med människor man verkligen känner ett starkt behov av att prata med.
Det var för två år sedan, snart tre, som jag tänkte tanken. Det var när någon frågade mig vad jag önskade mig i 50-årspresent och jag först svarade ingenting, men sedan sa jag: Att få prata med Hédi. Det kom spontant. Och jag visste inte ens att det var min högsta önskan förrän jag uttalade orden, men då visste jag. Med hela min varelse och allt mitt hjärteblod visste jag - att jag bara måste få prata med Hédi, innan det är försent. Och nu är det försent.
Skjut aldrig aldrig upp livsviktiga saker! Det vill jag tatuera in i min panna. Det var bara några månader sedan som jag var inne på hennes hemsida och konstaterade att hon kanske kanske fortfarande orkade vara aktiv. Jag skrev till och med ner mailadressen.
Skärvor av ett liv, boken hon skrev. Handbok för demokrater, en annan mycket viktig bok som hon tog initiativ till. Jag har berättat om båda här inne, vid ett flertal tillfällen. Hur de på olika sätt blev guideböcker för mig själv. Rättesnören. Hur de, och hon - Hédi Fried - förstärkte det jag alltid vetat: Att hårda ord och ett respektlöst sätt mot medmänniskor bara leder till elände. Det ledde till ett världskrig. Bristen på förståelse och respekt och kärlek till din nästa, det ledde till den ultimata katastrofen.
Fler flingor faller utanför, och i min bröstkorg är det tungt. Det är tungt att leva i ett land som styrs av rasister. Det är tungt att tvingas lyssna på deras obarmhärtiga språkbruk och nedsättande sätt att agera godtyckligt mot människor beroende på hur de ser ut, var de kommer ifrån och vad de heter.
Det är tungt, tungt, tungt. Men för Hédi - och alla andra överlevare - vill jag fortsätta kampen mot rasism och egoism. Det är ett tungt uppdrag som många av oss jobbar i motvind med nu, men det måste göras. Vi måste fortsätta hålla demokrati och solidaritet - och kärlek - högst upp på vår dagordning.
Sköt om er.
Och kram. En innerlig och extra mjuk.
/helena
ps Så kan ett (förhållandevis) ytligt inlägg förvandlas till något helt annat. Jag skulle skriva något om ultra fast fashion - och dess motpol second hand-kläder. Jag skulle länka till bilderna jag tog i somras, och uppmana er som köper nya kläder att tänka på att lämna in dem sedan, till second hand-försäljning och välgörenhet.
Jag skulle länka till pressmeddelandet jag såg: Om att svenska folket har skickat över 38 000 lådor med förnödenheter till Ukraina. Och så skulle jag lättsamt (förmodligen även tramsigt) babbla något om var Nalla är nu. Och länka till inlägget där hon sa hej då.
Men livet ville annorlunda. Det är tungt i mitt bröst. Hédi, vi är många många många som kommer att sakna din osjälviska kamp, och din varma röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar