"Menade du: morsdagstallrik" Det frågar googlet mig när jag söker efter farsdagstallrikar. Och jag säger nej. Inte så att någon hör, mest tyst inombords. Där, inombords, undrar jag också varför jag aldrig undrat det förut - om det faktiskt finns farsdagstallrikar. Aldrig någonsin har jag sett några, fast jag vandrat runt bland tingen med patina, vintage-sakerna, i mer eller mindre hela mitt vuxna liv.
Men de finns. Åtminstone har Rörstrand tillverkat en motsvarighet till morsdagstallrikarna vi allt som oftast ser. De började ges ut 1971, och fortsatte sedan att finnas en bra bit in på åttiotalet, om jag förstått det hela rätt.
Inne hos Antik & Modärn kan man inhandla dem. Jo, just med ä i modern. Där hittar jag en hel mängd årtal med far och Rörstrand i fokus. Med Carl Larssons akvareller som förlaga till minivarianterna på tallrikarna. Om någon skulle vara intresserad av att låta far skina lite extra uppåt väggarna, tänker jag.
Annars? Läser som alla andra om att en av min egen pappas favoritsångare har avlidit just den här helgen - Sven-Bertil Taube. Han som kunde, som ingen annan, framföra sin pappa Everts obetalbara låtskatt med både bravur och äkta stämbands-inlevelse. Utlevelse också. Som om han verkligen levde sig in i allt från Söder till Pampas till Borås. Evert skrev ju om så många olika spännande platser - och människor, berest som han var.
Sänder goda tankar till Sven-Bertils barn. Och till alla andra som mist sin far nyligen. Vi, som just i år, tillhör dem som måste uppleva vår första Fars dag utan den viktiga huvudpersonen - lilla pappa. Det är lite synd om oss, det tycker jag, även om våra pappor var både gamla och trötta - och hade haft ganska fina liv. Det är tomt förstås.
Samtidigt får vi inte glömma att det är värre att bo någonstans där livet inte alls flyter på med hälsan i behåll - varken för fäder eller deras barn. Som i krigshärdar och flyktingläger. En viktig påminnelse ändå, fast vi är lite ledsna för egen del också.
Farfar. Han sitter där på köksväggen nu, intill ett foto av sin fru - farmor. Det känns tryggt att de finns där i min nya vardag, utan far. Det betyder att de ändå finns kvar, allihop. Några av de som var en viktig del av att just jag finns. Minns dem, det gör jag nästan inte, för de försvann innan jag föddes och när jag var knappt fyra. Har alltid tänkt att det hade varit trevligt att lära känna dem. Och morfar. Och mormor. De dog också innan jag kom till jorden. Synd.
Men. Men det är ett men med tillförsikt i, ett ganska bra men, ett men som berättar att jag hade förmågan att hitta egna äldre personer som jag umgicks med när jag var liten. Som tanten och farbrorn som bodde i samma kvarter. Brukade väl först se dem i deras trädgård, gick väl in och pratade lite med dem bara. Sedan hamnade jag vid köksbordet med ett glas saft och en lång och god pratstund. Ringde på deras ytterdörr lite då och då under några år. Idag minns jag mest deras lustiga diskmaskin. En rund, gul sak som stod på diskbänken. Tyckte mest att den påminde om ett ufo. Jodå, det fanns diskmaskiner redan då, i slutet på sjuttiotalet och början på åttio.
Och så minns jag att de var väldigt snälla, att de fick mig att sakna mor- och farföräldrar både mer - och mindre. De bjöd inte bara på saft, förstår ni. De bjöd på sig själva också. De visade mig vad de skapade, i metall och textil.
De fick mig nästan att förstå: att skrynkliga små tanter och farbröder också har varit unga en gång i tiden, för inte alls särskilt längesedan egentligen.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Classe. Classe Campbell heter konstnären som gjort litografin jag hittade second hand tidigare i höst, om ni minns. Den syns inte i bild här, den sitter uppe strax utanför bild till höger. Här kan ni se en skymt av den, innan den hittade sin plats i köket. Som jag försökte tyda den där signaturen. Tyckte bestämt det stod Claire, ända tills en snäll blogg-läsare upplyste mig om att det faktiskt står Classe där, jämte det tydligt läsbara årtalet 80. Tack, för upplysningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar