Det är klart att jag också bara vill se fram mot allt det ljusa. Mot Lucia och hennes följe, mot myset som tågar fram över decembermörkret, men jag har svårt att känna den förväntan som normalt brukar infinna sig i stora lass vid den här tiden.
Flera miljoner människor, i vår relativa närhet dessutom, lever utan någon som helst el, just nu. I det kämpande blågula landet, det som delar våra vanligtvis så naturglada och miljöfriska färger, pågår en kamp för livet, som är svår att se förbi. Det är svårt att blicka bortanför krigets framfart över oskyldiga människors vardag. Så är det bara.
Det hade varit lite lättare att känna tillförsikt inför att det kommer bli en fridfull jul i år också, för oss som har turen att leva där bomberna inte faller, där skyddsrummen inte är en mörk och fuktig tillflykt vi ständigt måste ha i tankarna - om vi åtminstone hade stått upp för de klimatmässiga mål vi satt upp. Reduktionsplikten, till exempel. Ett av de viktigaste stegen att ta just nu, för att minska våra omedelbara avtryck - det säger alla. Och med alla menar jag många många namnkunniga experter på det stora området klimatnytta. Med de stora intresseorganisationerna i spetsen. Naturskyddsföreningen, bara för att nämna en. Ja, det där vet ni. Men ändå.
Jaja... Vad är väl en värld utan växthusgaser? Vad är väl en bal på slottet? En jul utan Kalle Anka och alla hans utrotningshotade små vänner?
Det hade varit kul att döpa en av våra små målningar till: Mys i kikaren, men det går ju inte. Det måste handla om en gul gardin som gråter floder över det faktum att ett av världens mest klimatsmarta länder är på väg att bryta sitt miljö-förtroendet. Sverige är på väg att svika sin omvärld.
Eller kanske är varje blå prick en symbol för varje enskild hotad ö-nation på vårt klot? De många havsnära länder som bokstavligen kämpar för att behålla näsorna ovanför vattenytan.
Jaja. Suck, på Askunge-vis. Det är tur att det finns så många engagerade unga människor i alla fall. Som kämpar kämpar kämpar för att hålla profithunger och maktfullkomlighet långt bort från de verkligt dyrbara värdena - djur och natur.
Hörde en av alla dessa aktiva unga prata om att vi måste börja se på världen som urbefolkningarna gör. Det är ju det jag har sagt hela tiden. Samklang. Och ett oerhört gehör. Ett öra ständigt ner mot marken. Och ner med alla trendkänsliga fingrar i luften. Om vi ska få ordning på det här, då måste vi sluta se dollartecken överallt och börja se mänskliga värden istället. Det gröna kapitalet är träden och vårt syre. De värdena går inte att köpa. Eller sälja. De är obetalbara.
Fast visst ska vi mysa också. Självklart. Vi som kan. Vi som har fred och el och värme och mat på bordet. Vi ska fredagsmysa framför På spåret. Och sedan vi ska adventsmysa ikapp med våra tindrande vintage-ljusstakar. Tacka våra lyckliga second hand-stjärnor för att vi har turen att bo under tak - utan bombhål i.
Med julgröt, en snäll klapp på kinden, och en smula ödmjukhet på bordet - det är så vi ska gå vidare in i det stundande, ljusa mörkret.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar