Stigar

Jag fann två dikter jag tycker mycket om, skrivna av en man som jag tycker ännu mera om. Han var yngre då, för cirka tjugofem år sedan, när han skrev dem. På vissa sätt var han yngre då. På andra sätt inte alls. På många sätt är det som om tiden stått blickstilla. Kommer inte ihåg om jag älskade honom lika mycket då som nu. Förmodligen inte, för det vore omöjligt. <3.

De två dikterna står var och en på egna ben, är fristående, men hör ändå otvivelaktigt ihop.


Upptrampade stigar

jag promenerar i skogen
det är fullt av snår och sly
träden står tätt och grenar
piskar mig
i ansiktet och på mina
bara axlar
jag måste hela tiden bevaka
var jag sätter ner fötterna
för att inte snava på rötter
eller småstubbar
eller slinta på hala löv
men
så ser jag ett par stigar
upptrampade och tillplattade
och jag drar en lättnads suck
att få vandra fritt
och obesvärat


Vid stigens slut

dock
står jag vid stigens slut och
känner
jag känner ett sting av besvikelse
vad har jag nu upplevt längs vägen
som jag nu följt av andra redan vald
tecken på tidigare mänskligt liv
bekräftelse på sådant jag redan vet
var det vad jag sökte
jag fann inget
inte något fanns att plocka upp
som inte redan hittats
och jag tänker på dem
som varit banbrytare
föregångare
revolutionärer inom sina områdes skogar
vad dom måste fallit mycket
slagit sig
och blivit piskade
men å andra sidan
vad dom måste funnit mycket


/av Mannen





/helena