Jahaja. Tala om pyspunka på det partyt. Århundradets pyspunka. Nej, jag pratar inte om pandemin just nu, även om det är den vi borde koncentrera oss på. Jag pratar förstås om vår nya statsminister, som råkade vara kvinna. Råkade, imperfekt. I sju timmar varade visst kalaset. Sedan kom verkligheten, och det som alltid sätter agendan och tonen - pengarna - ikapp.
Men jag tänker inte ta ner dem, jag vägrar. De glada flickorna från ett annat århundrade - ett annat årtusende, om vi ska vara petiga, ska få vara fortsatt uppåt. Vi behöver lite vardagsfest, tror jag bestämt. Åtminstone på tu man hand, och i våra små begränsade bubblor. Annars kommer vi inte orka kämpa oss igenom den här sega och mycket allvarliga pandemin, och det måste vi. Det SKA vi, tillsammans. Vi ska kämpa, med mungiporna uppåt, så gott vi kan. Eller hur?
Och nej, det där är inte en liten blomma från ett främlingsfientligt och populistiskt parti, jag lovar. Det är en gammal överlevd majblomma som fått sitta kvar på den lilla nåldynan i form av en gungstol. Och nej, det där är inte blåbär, som symbol för våra politikers misslyckanden att hålla en god, generös, solidarisk, inkluderande och klimatvänlig väg framåt. Eller vänta nu... Nej, seriöst, jag tror inte vi orkar med så mycket mer politik just nu, faktiskt. Även om vi väl inte kommer ifrån det.
Anyway. Bara ett tillägg där, med tanke på dagens unga, hur engagerade de är i allt möjligt - klimatfrågan inte minst. Många oroar sig över att det är för få av dem som engagerar sig i partipolitiken dock, men hallå, säger jag då: kan någon verkligen anklaga dem för det? Med tanke på kaoset som råder i vår riksdag. Och även i vår regering - (har vi någon?) - just nu.
Personligen är jag både stolt och förvirrad. Normalt sett är ju mitt hjärta benäget att klappa åt vänster, där de människovänliga frågorna finns. De frågor som handlar om att människor är mjuka (och bilar är hårda, som en gammal slogan slog fast en gång). Grönt. Grönt är färgen på mitt hjärta, även om det väl ser något melerat ut om man granskar det noga. Lite i samma nyanser som den grön-röda-röra som många klagar på.
Mitt hjärta har varit grönt sedan jag var liten, och som tioåring ville bli av med kärnkraftsskiten. Mitt hjärta har röstat på miljöpartiet nästan varje gång sedan första gången jag fick rösta, någon gång i slutet på 1980-talet. Utom när det blödde över i rosa en gång, för att föra feminismen framåt. Utom när vi kände oss tvungna att rösta på socialdemokraterna, för att rädda den mjukare sidan av politiken kvar. Sedan har ju sossarna svikit rätt så mycket av sina ideal, måste jag säga. Med den åtstramade asylpolitiken, som ett slående exempel.
Stolt och förvirrad alltså. Jag är stolt över förhandlingarna som Bolund och Stenevi genomled med Lööf. Jag är även stolt över både MP:s och Centerns ställningstagande mot antidemokratiska krafter i vår jubilerande demokrati.
Jag var stolt över en kompromissregering som borde gjort alla halvnöjda och hyfsat glada, men icke.
Jag är stolt över Nooshi Dadgostars ihärdighet gällande pensionerna, och Magdalena Anderssons konstruktivitet i de förhandlingarna. Jag är stolt över Annie Lööfs centrala roll för miljön i mitten. För landsbygden och småföretagarna. Allt det där är jag stolt över, för att jag vet att verkligheten inte är svart eller vit. Den är både svart och vit. Och väldigt, väldigt färgglad. Det måste vi bejaka. Det måste vi hylla. Allt annat är ovärdigt en hundraårig demokrati.
Framförallt får vi inte glömma alla svikna löften. Som Kristerssons och andras löften om att aldrig samarbeta med populister och rasister. Det spelar ingen roll hur man vänder och vrider på det. De har gjort en av de obehagligaste U-svängar som svensk politik någonsin har skådat. Vi har en partiledare, i vår demokratiska riksdag, som åkte ut med flygblad i världen, glöm inte det. Och på dem, som han delade ut till nödställda, trötta och frusna flyktingar, stod det att Sverige är fullt. Och det är ju inte ens halvfullt, hur man än räknar på det.
Fullt av rasister är det inte heller, som många tror. Det är bara procentuellt en handfull människor som tar till enkla lösningar i en komplicerad värld, glöm inte det.
Även om det är väldigt obehagligt att veta att kappvändarna och syndabocksletarna sitter där och tar upp platser i vår riksdag, för de som vill förändra världen - på riktigt.
Men. Vi skulle ju inte prata politik ju. Sorry.
Sköt om er. Och party on! (om än väldigt covid-19-säkert, förstås)
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar