Tidiga julkort

Blått och gult, en av de vackraste färgkombinationerna i världen. Dessutom symbol för vårt färgglada, öppna, glada, intressanta, kulturellt rika, kunskapstörstande och nyfikna regnbågsland. Det finns ju självklart många fler berikande adjektiv som stämmer på oss, men de andra får ni gärna fylla på med själva. Positiva och stärkande adjektiv kan vi ju aldrig få för många av, tänker jag.

Brita is back! Yes! Och med sig in i årets Musikhjälpen-bur har hon inga mindre än de sköna gossarna Anis Don Demina och Oscar Zia! Kan nog bli ett riktigt höjdar-år, spår jag i min runda och goda, men något grumliga, glaskula. Glasburen is back! (Hoppas vi, om inte c-viruset kommer på någon ny och dum idé...).

Kommer förstås sakna Farah. Jättejättemycket. Med det var ju likadant första året utan bästa Kodjo. För att inte prata om Jason. Fattade bara inte hur det skulle kunna bli något bra utan Jason, han som har känslorna utanpå och kan prata om vad som helst med vem som helst. 

Det bli nog bra i år med, jag litar på våra tre nya änglar. De ska hjälpa världens barn att få fortsätta vara barn. Något av det viktigaste världsomspännande arbete vi kan tänka oss. Barn ska inte arbeta. Bara med den svåra uppgiften att växa upp till goda och bra och harmoniska vuxna. 

Bort med barnarbete överallt nu! Alltså, i förlängningen, är det fattigdomen vi oförtrutet måste fortsätta att bekämpa. 

Vi ska önska mängder med bra musik i år, eller hur? Vi ska vara med och rädda världen igen, hör ni. 

Det kallar jag verklig julstämning, och den börjar ju smyga sig på så smått. Därav bjuder jag på mina hemmasnickrade, arrangerade, fotade och färdigredigerade små julkort. De tre änglarna överst är givetvis Brita, Anis och Oscar! De andra är några andra väldigt givmilda typer. Kanske är det du och ditt häng?

Men, var det inte i påskas jag fixade till de här julkorten? Passade på då när jag gjorde något med den där haren, eller kaninen? Nä, jag kunde bara inte hitta i vilken mapp de här julkorten låg. I januari-mappen!?! Jo, det är sant. Redan då gjorde jag de här julkorten. Med andra ord strax efter förra julen. Jösses, vad tiden går. 

Här är de i alla fall, korten jag arrangerade med hjälp av diverse pepparkaksformar och lite dekorationssand. Bara bra saker som redan fanns här hemma, sedan länge.

Kan det vara samma sand som John Blund använder, tro? Hoppas inte. Vi måste ju hålla oss klarvakna fram till jul, tänker jag. Åtminstone själva Musikhjälpen-veckan.

Sköt om er.

<3

/helena

ps - Jason Diakité. Det var mannen som sa det. Som svar på en fråga jag ställde. Måste varit några månader sedan nu, när vi fick veta att Stefan Löfven skulle avgå. Det var då jag ställde frågan till mannen. Lite halvt på skoj, men också lite på allvar.

- Vem tror du skulle bli en bra statsminister för vårt land idag, här och nu och framåt? Det var min fråga, ungefär. Minns att jag tillade att han inte fick svara hur knasigt som helst. Att jag krävde en viss seriositet och eftertanke. Att jag ville ha ett svar som var rimligt. Någon som både skulle vara bra, men också skulle ha en hel del av de kunskaper och insikter som behövs.

- Jason Diakité. Det blev mannens svar. Och snabbt sa han det också. Och jag bara nickade begrundande och kunde inte annat än att instämma. Han skulle nog göra ett perfekt jobb som förebild, ledsagare och vän. 

För jag känner definitivt att en statsminister måste vara någon man kan tänka sig att bjuda hem på en kopp kaffe och tjata bort ett par tråkiga timmar med. Dessutom är han ju musiker! De skönaste typerna är ju ofta det, tänker jag. Och poet. För mer poetiska texter får man leta länge efter, än Timbuktus.

Fast jag tror inte han skulle vilja bli landsfader. Eller hinna. Han har så mycket annat att göra, tror jag. Så mycket mer musik att ge oss. Så många fler böcker att skriva, hoppas jag.

Läs gärna Jason Diakités personliga resa i den historiskt bevandrade samtidsskildringen: En droppe midnatt. Om ni inte redan har gjort det.