Och då undrar ni förstås, artiga som ni är, vad jag ska göra idag. Jo, jag hade tänkt att fokusera en aning på mitt skrivande, har ju blivit mycket bildfokus på senaste tiden. Och det är väl gott och bra och väl, men jag vill aldrig förlora min balans mellan bild och ord, därför får det inte gå för lång tid mellan skrivperioderna, heller.
Tänkte vi skulle börja med att skriva lite tillsammans. Dikta lite. Vad säger ni? Är ni på? Jag kommer med ett par ingångar, lite tipsigt så där, och så skriver vi något litet. Ska vi säga så? Okej. Bra. Först bara lite löst prat till. Sedan skrivskola i poetiskt miniformat.
Fast, visst ska jag fortsätta med mina foton och illustrationer, känns som att jag har flera hundra idéer som ligger på lager nu. Några av dem ska realiseras redan till veckan, och om jag hinner under helgen kommer jag göra ett adventsinlägg till er klart också. Det där vi snackade om igår, ni vet. Något med ljus och värme i. Lite så.
Mest vill jag umgås med den där smått underbara figuren ni kan ana till höger här i bild. Mannen, myten, legenden. Hehe. Sötnosen, i sin gosigaste prickigaste second hand-morgonrock. Gullig, gullig, gullig. (Om nu en gubbe kan vara det? Fast i mina ögon är han aldrig en gubbe, förstås. Möjligtvis en busig och go pojk-gubbe då).
Diktdags! Nu kan vi inte skjuta upp det längre. Jag tänkte att vi skulle skriva om en person, någon vi tycker om och beundrar. Kan ju vara vem som helst egentligen. En vän. En kompis. En skådespelare. En artist. En konstnär. Eller pappa. Eller mamma. Eller en syster. Eller en sjuksköterska som jobbat häcken av sig den senaste hektiska tiden. Ja, vem som helst, kan vi så klart dikta lite om. Någon bra och snäll och omtänksam, föreslår jag.
Hur ska vi då komma igång? Hur ska vi börja? Jo, ni får fem tips här till att börja med, sedan provar vi lite.
1. Skriv ner ett ord som personen vi ska skriva om framkallar när ni blundar och ser hen framför er.
2. Sätt ihop det med ett annat ord som ni själva tycker är vackert att se i skrift. Kan vara något som horisontlinje. Havsband. Aftonsol. Eller morgonstjärna. Eller vad ni vill som luktar kärlek och doftar natur.
3. Skriv en mening där det första ordet (det som beskriver personen som det hela ska handla om) och det andra ordet (naturlyriska eller på annat sätt vackra) ingår.
4. Sedan tänker ni på en plats. En plats som ni gärna vandrar runt i i tankarna. En plats dit tankarna gärna vandrar när de är uttråkade. Kan vara något fint semestermål ni varit på. Eller hemma i mormors kök. Eller var som helst som ni gillar.
5. Se nu personen som vi - ni - skriver om framför er på den platsen - er favoritstol i mormors kök. Eller det där caféet i Paris, eller stranden där sanden är så extra varm och glittrig på något vis. Och skriv in hen där. Låt personen prova att sitta på era drömmars strand, eller sippa cafe au lait med utsikt över världens kanske mest kända lilla torn. Eller låt hen sitta och känna dofterna från nybakta kanelbullar i mormors kök. (Blir ju extra kul om det är just mormor ni skriver om...).
Nu provar vi lite, va? Bara några ord. Med eller utan mina tips, hur ni vill och känner för. Då kör vi. Tänk värme och humor, men på allvar. Lite så.
Tålmodig, som en vindpinad ek i storm.
Så står han fortsatt där, innanför mina ögonlock, utanför, i myllan som doftar höst och anar snö.
En klippa.
Like a rock
Han rockar.
Håller hov, utan att någonsin behöva glänsa.
Står han där och talar om en svår influensa.
Kan han vara vår tids största influencer?
Han håller vad han lovar, för han är smart nog att lova det han kan. Oftast.
Han har ingen kristallkula, han spår ändå.
Vi följer inte John, vi följer Anders.
Han tror på oss, fortfarande.
Fast att vi har visat oss vara vilsnare än en skock får någonsin har varit.
Han svarar på frågor.
Sådana frågor som skulle kunna få vem som helst att falla mellan stolarna, eller kolla så att öronen inte har fallit av.
Som en mjuk bergvägg.
Någon att luta sig mot, när det stormar och ekar av elaka röster som vill skylla en ny och okänd situation på någon oskyldig.
Men inte mjuk som i porös, mera generös.
Ger oss tid. Lånar oss sitt öra. Och sitt oerhörda tålamod.
Anders Tegnell - vi älskar dig!
Haha. Nej, den är inte ironiskt skriven, det är kärlek på allvar. Stor beundran inför någon som orkat stå där längst fram och, bokstavligen, fått ta mycket skit. Hatten av. För en proffsig och kunnig och plikttrogen och väldigt varm medmänniska, som vi alla lärt känna på ett åtminstone publikt och något ytligt plan. Även om det vi diskuterar rör sig på djupet och är livsviktigt.
Pappa Pandemi. Så kallar jag mina små rader. En hyllning till en av dem som jobbat allra hårdast för att göra vår gemensamma tillvaro så bra som möjligt de senaste åren.
Hur gick det för er? Blev det bra? Vad heter er dikt? Det är ett annat tips - att komma på en titel först. Sedan kan mycket av innehållet ge sig självt, som ni märkte.
Det var allt för nu, som man säger. Men senare idag kommer jag nog titta in med ett viktigt bonusinlägg. Om jag hinner.
Sköt om er.
<3
/helena
ps - Har du inga barn? Varför inte det då? Så brukar de små som mannen jobbar med fråga ibland. Och han brukar svara att han ju har alla dem. Att han har jättemånga barn. Eller snarare barnbarn. Det är viktigt att ha starka förebilder, och det är viktigt att man kan hitta dem på fler platser än bara i sina egna föräldrar och mor- och farföräldrar.
Vi har alla ett ansvar att finnas där och uppfostra och ta hand om de som växer upp. Själv försöker jag bidra en aning genom att skriva något uppbyggligt för de små ibland, bland annat.
Ska vi avsluta med något kul som en av alla underbara ungar sa till mannen? Tror inte jag har berättat just den här sanna lilla ordväxlingen förut.
- Mannen (fast mannens riktiga namn då förstås), kan inte du vara med och spela det här spelet med mig? Snälla?
- Jo, nja, jag vet inte. Jag vet ju inte hur man gör.
- Det gör inget. Du ska ju bara vara med och förlora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar