Gott Gammalt!

Dags att packa ner ännu ett år i våra allt tyngre resväskor. Packa omsorgsfullt, vika ner alla goda minnen prydligt och försiktigt. Kasta ner ett och annat, som vi helst vill glömma fort, längst ner i botten. Och låta det ligga där, tills det sakta men säkert möglar bort. Likt ett par gamla svettfuktiga fotbollsdojor.

Tiden tar hand om det mesta. Även om vi inte får glömma att vi också har ett ansvar att ta hand om tiden. Vårda den väl, likt en gammal kär vän. Inte bara låta allt svepa förbi, utan närmare eftertanke.

I år blir kanske året när vi verkligen tar oss tid för det där vi tänkt så länge att vi skulle ta oss tid till... I år går vi inte bara förbi den enda röda rosen i rabatten. I år tar vi oss tid att böja oss ner och Ferdinand-dofta på den en lång, lång stund. Innan vi småspringer hem till snabbmakaronerna och de smuliga köksgolven igen...

Och nu skriver jag visst i år, som om 2017 redan hade börjat, men det måste väl ändå vara okej så här bara några skälvande timmar innan alla klockor klämtar för det nya året? Året, då vi äntligen på allvar ska visa våra barn att vi minsann har dragit lärdom av alla de misstag våra förfäder har gjort genom årtusenden, så att vi nu, idag, kan börja bygga vår framtidstro med öppna hjärtan mot varandra och omvärlden. Äsch, det där året kommer väl aldrig, men hoppas måste man ju ändå få fortsätta att göra. Eller hur?

För egen del funderar jag på när jag ska ta mig tid att skriva det där "brandtalet", som jag tänkt skriva ända sedan i höstas. Som handlar om allvarliga saker, som handlar om hur jag tycker det känns svårare och svårare att leva i ett land där intoleransens fula ansikte visar sig i nästan varje gathörn. Som handlar om hur fruktansvärt fel jag tycker det är att röntga unga (många gånger traumatiserade) människor för att fastställa deras ålder. Som om vi inte borde behandla alla (unga) medmänniskor väl. Ålder är trots allt bara en siffra, oavsett om den gäller en människa, eller ett år.

Brandtalet ja, det som inte bara ska innehålla uppgivenhet, utan också en stor portion förtröstan och lika delar tillförsikt. En stark tilltro, angående att vi är många som bryr oss om de mjuka värdena. Hjärtan ska vara mjuka. Och blödiga.

Nu. Nu nu nu vill jag - och mannen - önska alla mina fina läsare ett riktigt GOTT NYTT VINTAGE-ÅR!

<3
/helena