En God, och lagom eftertänksam, Jul!

Med Margarethas berättelse, som jag hoppas ska beröra er lika mycket som mig, och med några sköna, stämningsfulla - och soliga! - foton vill jag önska en riktigt GOD JUL!

Ni minns kanske, i somras, vi - mannen och jag - skulle besöka sommarloppisen och sedan på hemvägen svänga förbi den gamla kyrkan som jag velat fota så länge. Men men, livet och bilen tar ibland andra vägar än man tror. Vi hamnade intill en röd byggnad som fick mig att förnimma känslan av både snickarverkstad och stall - förmodligen var/är det en gammal brädgård. En gammal såg? Där inne förvarades det mest oväntade föremål en grönskande julidag kan erbjuda: En släde. En gammal, rostig släde. Med blå, avskavd målarfärg. Ett drömskt och smått magiskt fordon. Särskilt när man möter det så oförhappandes, mitt i en grönskande sommarhage!

Häromdagen hade jag ett mycket trevligt och givande samtal med en kvinna som bär på en historia vi aldrig bör glömma. Margaretha Sandblom var sex år när hon och hennes familj flydde, från ett Mellaneuropa i mentala och bokstavliga ruiner, och så småningom nådde den efterlängtade friheten i Sverige.

Margaretha hade vänligheten att låta mig återpublicera hennes vinterkrönika (som ursprungligen publicerades i Borås Tidning 20151221). Så, luta er tillbaka och ta del av en sann julsaga som utspelade sig för exakt 70 år sedan:

"

Flykt - just nu ett ändlöst lämmeltåg av vuxna och barn, bärande på sina väskor, ryggsäckar, knyten.

Precis som min mor och jag, flyende från en stad i ruiner, ett sönderbombat hem. Angripna av det stora landet i väst och längre fram, av landet i öst. Flyende från släktingar till släktingar under flera långa år, utan eget hem, med få personliga tillhörigheter. Vi visste ej om vår make/far levde, han kämpade i armén för sitt land.

Fullständig tystnad. Så, efter cirka tre år, ett osignerat brev avstämplat i Sverige. Mor förstod att det var från honom, hon kände igen handstilen. Vi befann oss då i södra delen av vårt land. Kriget var slut, han var i Sverige, räddad av Röda Korset och de vita bussarna. I brevet bad han oss åka norrut mot havet. Man skrev sommar 1945. En av fars systrar bodde med sin familj i en liten stad vid kusten. Vi tog oss dit, hur minns jag ej. Tiden gick, ingenting hände. Enstaka censurerade brev kom då och då. 

Julafton 1946 på eftermiddagen, när vi just skulle äta vår enkla måltid och dela ut några få julklappar, bankade det på dörren. Utanför stod två uniformerade män. De bad mor packa en liten väska och följa med dem. Mor, chockad och panikslagen, slängde ned lite underkläder och blöjor, jag storskrek av rädsla.

Minns det som om det vore igår, jag var nästan sju år. En bil körde oss snabbt till en närbelägen hamnstad, där en stor båt låg. Vi smugglades ombord och låstes in i en hytt. Mitt i natten lämnade båten hamnen med destination Trelleborg. Efter tre mil till havs kom beväpnade män ombord för att genomsöka båten. Som genom ett under upptäcktes vi ej. När de lämnat båten fick vi röra oss fritt. Allt var helt overkligt. Efter åtta timmars färd var vi framme. Jag skulle möta min far som jag inte hade något minne av. Vi hörde steg och jag lyftes upp i min fars famn. Vi grät av anspänning och lycka. En förenad familj efter fyra långa år. En tågresa låg framför oss och vi nådde vårt mål på kvällen. Stationen ligger högt ovan den lilla staden. Snön gnistrade och staden bredde ut sig nedanför oss. Det var som en saga. Från ett grått, svårt krigshärjat land, kunde vi blicka ned på en förtrollad plats. En stad i ljus! Den synen är för alltid inpräntad i mitt huvud. 

När jag ser Borås alla ljus tindra i vintermörkret, kommer känslan av frihet och tacksamhet tillbaka, lika stark nu som för 70 år sedan. Vi fick leva många fina år tillsammans.

                                                                                                                                                     " 



<3
/helena