Vi. En återanvänd saga. För barn och deras vuxna.

Jo. Jag skrev ju en saga. En vintage-saga, såklart. En saga som skulle vara lite kul för barn att höra, och för deras vuxna att läsa och så. Det började med att jag fotade ett tjugotal bilder med start våren 2019, sedan fortsatte jag med att skriva en liten text till varje bild under hösten samma år, sedan hände inte så mycket mer. Jag hade ingen ambition att försöka få det utgivet på något seriöst sätt (även om det gjordes en del övertalningsförsök från min omgivning i den inriktningen...). 

Jag ville bara skapa något med hjälp av mina älskade "redan använda saker", ni vet. Något som skulle vara fint för ögat, och sedan ville jag se om en text för lagom små barn - och lagom stora vuxna! - kunde bli bra till, så att bilderna skulle bilda en slags enhet - en vintage-saga. Men något hände, eller rättare sagt inte.

Jag blev inte lika nöjd med alla bilderna. Det var för mycket smulor på något ställe, och smygreklam, och lite för lite damm här, och för mycket fåglar där. 

Nu har jag tänkt om. Tvingat mig själv att bli tillräckligt nöjd med slutresultatet för att dela det här med er. 

Nog snackat, nu kör vi. Vi tar det från början helt enkelt. En slags saga med mina vintage-saker, och mina bilder på dem, och några väl valda ord, av mig. För barn, och deras vuxna: 

Rummet var inte större än en tändsticksask, kändes det som. En sådan där blå ask, med ett barn på. Ett barn som alltid verkade ha bråttom, fast på ett bra och glatt sätt. Glatt som fågelsång ungefär. Glatt på ett sådant sätt så att kläderna ville flyga som en mantel bakom ens rygg.

Mot väggen stod en soffa. Blommig och stor och storblommig. Och på golvet låg en blommig matta. Fatta! Hur blommigt allting var! Som en sommaräng. En sådan som fanns förr, med både kattfot och blå viol på.

I soffan låg en katt. Och en kudde som såg ut som en katt. Och nu kommer vi snart till själva poängen. Det som är alla sagors poäng. Åtminstone om det är en riktig saga. En sådan som man kan räkna med.

Katten jamade, ett långt och utdraget mjaaauuuu. Nej, inte mjaaauuu. Mera aaauuu, med stort A, som om något gjorde ont. Inte kunde det väl vara soffan? Den såg ju så mjuk ut. Gosig och mysig och mjukelimjukmjuk. Sjukt mjuk ju.

Plötsligt reste sig katten upp. Fort. Hastigt bara. Kort och koncist på något vis. Stod bara där. Framför hyllan fylld av böcker. Fatta! Den stod alltså upp. På två ben. Två! Ett. Två. Katten, på två ben började att nynna. Högt. Nynnade högt, som om man alls kan det.

Så högt att hon väckte fågeln på grenen utanför. Och så väckte hon en till - i ett äppelträd strax intill. Och en till.

Och den gula fågeln väckte hon också. Den gula fågeln som var så lättrörd. Gul och glänsande och glad, men lättrörd. En gråtmild fågel, liksom. Glad och gråtmild. Kattens höga nynnade väckte något inom den gula fågeln. En fråga? Ett minne? Hursomhelst. Katten fortsatte nynna, utan att lägga märke till något som hände i hennes omgivning. Satte bara läsglasögonen på nosen och började läsa. Högt, ur den tjockaste boken i hyllan. Hon läste...

...om mammor och om pappor.

Katten läste högt och ljudligt om mammor och pappor som jobbade alldeles för mycket och blev alldeles för trötta för att orka leka med sina barn hela kvällarna.

Katten läste vidare om hur viktigt det var att ta vara på de små. De minsta. Och att man inte fick blanda ihop litenhet med obetydlighet. Det läste katten två gånger, samtidigt som hon kliade sig i pälsen så att dammet yrde. Eller om det var mjäll? Vitt föll det, som snö. Dammet. Eller mjället.

Ner på bordet och dess rutiga duk, föll mjällsnön.

Det la sig tillrätta på tallriken som katten just hade diskat. Som salt låg det där, och väntade på att maten skulle serveras.

Sedan kom katten till kapitlet om igelkotten. "Var som en igelkott!", läste hon. Fast visst brukade det sägas att man INTE skulle vara som en igelkott? Hm. "Var som en igelkott! En rar en. Som spar allt det mjuka till de som vill en väl. För taggar kan vara vänliga, också. Otaggiga taggar. Taggar som visar omgivningen var skåpet ska stå, men inte är elaka och vassa och så."

Sedan blev katten jättehungrig. Hon slutade läsa mitt i en mening... Ringlade in den långa svansen mitt i boken, precis där nästa stycke skulle börja. Vår läsglada katt gick nu ut i köket, för att leta reda på det godaste som fanns.

Ur skafferi och kylskåp trollade hon fram både det ena och det andra, och tur var väl det. För vår begåvade lilla katt var så hungrig att det kändes som om hon skulle kunna äta upp en hel häst. Eller två hästar, om de var små. Två ponnyer. Fast nej, det skulle nog bara bli ett sådant väldigt gnäggande i magen av det.

Simsalabim! En tårta! Färdigbakad med grön marsipan och allt. "Halvfabrikat, kan rädda vem som helst", sa katten, och satte på sig hatten igen. Den som hon aldrig haft på sig förut. Men vad gjorde väl det, när tårtan var så god, så god?

Det var mamma katt som sagt det där kloka om hatten en gång. "Lyckan ler mot den som har hatt! Så sätt aldrig lock på lyckan - sätt hatt på huvudet istället, eller mössa om du vill ha det mjukt om öronen. Och hoppas och önska att allt som bor där inne - i ditt huvud - alltid ska blomma och slå rot. Som ett saftig äpple eller så." Så hade kattens kloka mamma sagt en gång. En vacker dag var det. En dag innan hon skulle gå till biblioteket, där hon jobbade som aktiv maskot åt den för länge sedan nerlagda råttfångarklubben.

Efter maten satte sig vår lilla, kloka katt i den blommiga soffan igen.

Sedan reste hon sig igen, för att vattna blomman som verkade lite ledsen. Sedan satte hon sig igen. Satte sig och myste och nös. Eller om det var nyste och mös, hon gjorde?

Hursomhelst, så klappade katten sig själv. Medhårs. Och fortsatte nynna. Och läsa om alla de andra små - och livsviktiga - djuren. Även om de minsta människodjuren läste hon, vår vetgiriga katt. Bäbisar. Eller bebisar. Sådana som kröp på alla fyra. Hjälplösa och små. Innan de reste sig upp på två ben. Ett. Två. Och började läsa!

Men vad är då själva poängen? Missade ni den? Jahaja. Där ser man. Minsann. Något om äpplen var det väl? Om kunskapens frukt. Om att ha huvudet på skaft. Om att vara liten och stor och väldigt betydelsefull - samtidigt. Och att jordgubbstårta är gott! Ungefär så. Tack och hej. Och god natt. Och godare morgon. Vi ses!

Slut. Och snipp, snapp och det där.

Sköt om er, alla små vuxna och stora barn och alldeles lagom stora katter, och alla ni andra också, förstås.

<3

/helena

ps Det var det. Hoppas att ni gillar! Det kan vara så att det finns en tvåa på gång, någon gång i framtiden. Och då, då, ska det vara alldeles lagom mängd smulor överallt, och dammkorn stora som hagel, och allt ska bara vara så där alldeles perfekt. Eller inte.