Snön ligger förtroendeingivande och vacker på grenarna utanför, på samma sätt som dammet lägger sig över sakerna på översta hyllan. Nej, det är mer snö än så. Det är ett ganska tjockt täcke, som döljer allt det gröna. Den slumrande grönskan får vila sig ett tag till. Gott så. Och jag håller tummarna för att vädergudarna inte ska släppa "vätebomben" över allt igen. Regnet alltså. Får det är så vackert utanför nu, att jag nästan vill gråta och klappa i händerna. Ja, jag vet. Jag är som en dålig amerikansk film, för mycket av allt. Haha. Too much is not enough, som någon klok sa.
Mannen visar mig ett lodjur som gör spår i snön på hans skärm. Spår på alla sätt. Och sedan tar vi del av informationen att Bamse ska hjälpa till att sprida kunskap - om den på så många platser i världen hotade - demokratin. Bamse ska få barnen att förstå att man inte alltid kan få precis som man vill, men att i en demokrati har alla rätt att säga sin åsikt.
Något som ibland är svårt att acceptera, tycker jag, det här med att alla ska ha en åsikt om saker de inte verkar ha brytt sig om att sätta sig in i. Om man ska uttala sig i olika sakfrågor måste man också göra läxan, tänker jag. Man måste helt enkelt se till att vara påläst - eller besitta en större kristallkula än alla andra. Men det finns inget bättre sätt, kids, än demokrati. Ingen har lyckats uppfinna något bättre sätt hittills i alla fall. Så de som inte orkat göra läxan måste också få ha sin åsikt, även om det svider i oss samvetsgranna och mer nogräknade ibland. Men visst, för all del, alla får väl säga vad de vill om vad som helst, bara man är ödmjuk nog att förstå att det finns de som har mer kunskap och därigenom är mer berättigande till en aningen mer tvärsäker ståndpunkt.
Vi har vänt blad igen, mina vänner. En ny, fräsch månad ligger framför oss. Kärlekens månad. Kan vi kalla den så? Ja, det gör vi, även om alla månader borde få kallas så lägger vi lite extra fokus på det varma och röda just nu. För att vi kan och vill och behöver det.
Jag tänker på kärlekens vägar, på hur outgrundliga de kan vara. På hur kärleken letar sig in där den mest behövs. Hur sällan det är hund och katt verkligen är som hund och katt, om ni förstå hur jag menar. Jag tänker på allt det där som förenar. Jag tänker på hur vi människor förmodligen är 99% lika varandra, och hur mycket fokus som läggs på den där enda procenten, på det som eventuellt skiljer oss åt. Borde vi inte flytta fokus till de 99 istället?
Jag tänker på majblomman, på hur den spirar och lever och frodas fortfarande. På hur bra det är att den fortfarande finns, fast det samtidigt är synd att den ska behövas. Men med vissa saker måste vi alltid hjälpas åt, så är det i en demokrati. Vi måste se till att så många barn som möjligt får det så bra som möjligt, oavsett var de bor eller vilka föräldrar de har eller hur de mår. Det är där majblomman kommer in, den blommar lite extra för dem som behöver det.
Majblomman i vår kökshylla har några år på nacken, minns inte riktigt från vilket år den kommer, men den sitter där på nåldynan och påminner om hur viktigt det är att jämna ut kurvan - inte bara den Tegnell och co pratar om, utan alla ojämnheter och ojämlikheter i livets olika vägbanor. Vi är väldigt lika varandra, som sagt, och vi ska fortsätta att bejaka allas unika plats och egenskaper, men orättvisorna måste vi platta ut. Platta till. Jämna med marken.
De gamla, nötta och bedagade dagarna i blädderkalendern, de byter inte så ofta plats med varandra längre, men nu är siktet självklart inställt på kärlek med stor K! Alla Hjärtans Dag klappar extra för alla typer av kärlek i år, tänker jag. Den till medmänniskan, förstås. Men också den till djuren och naturen och framtiden.
Dagen vägrar vika. Det vita utanför är allt för ljust. Det känns lite som en bubbla där utanför, med himlen lika vit som marken. Och jag tänker på alla spåren livet gör i oss. Jag tänker på snöänglar. Och på pojken som kastade snö mot sin mammas mobilkamera tidigare idag. Jag tänker på filmsnutten de kanske spelade in. På hur lycklig någon kanske blir att få den skickad till sig. Mormor? Eller farfar? En dag som alla andra, fast med strössel på. Jag tänker på hur tråkigt det måste vara att växa upp utan det minsta hopp om att få hoppa runt i alldeles nyfallen snö, en alldeles färsk februari.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Årets majblomma är brokig, som livet självt. Djurmönstrad på något underbart sätt. Den blir väl mest digital, som det mesta i dessa tider. Men den finns. Den lever. Och den blomstrar och spirar för något gott. Kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar