En närmare titt på de nästan för vackra fotona på kylskåpet. De som jag så brutalt rev ur från Vindar från Arktis av Magnus Elander & Staffan Widstrand.
Det är väl ett djur av något slag som hänger runt ärmarna på klädesplagget hon bär, för jag förmodar att det är en hona. Och det kan ju kännas lite läskigt i sig, men samtidigt får man påminna sig om de mer ursprungliga sätten att leva; nära naturen, nära djuren. Mera som ett med omgivningarnas förutsättningar liksom, på ett sätt som vi stadsmänniskor av idag knappt kan förstå eller känna till, så så väldigt läskigt är det väl egentligen inte?
Anyway. Det är återanvändningen jag faller för, som alltid. What's new? Inget! ;). Se bara på ärmarna, längst ner mot händerna, hur klädesplagget är förnyat där, hur mycket ljusare tyget - skinnet? - ser ut där. Sådant tycker vi ju om - laga och lappa och ta omtag i stället för att köpa nytt utan eftertanke!
"Likt vilda giraffer på savannen står de där..." Christin Lundbergs reflektion över sitt eget vinnarfoto i vår kraftfulla almanacka. Lyftkranar, något i allra högsta grad skapat av människohänder och människokraft, kan också vara vackert på ett slags ursprungligt och kraftfullt sätt. En spännande siluett i Göteborgs hamn.
Och på tal om Göteborg, på tal om filmfestivalen, så har jag nyss tagit del av Lisas videodagbok. Ni vet Lisa, hon som fick åka till Pater Noster - fyren - och isolera sig tillsammans med världsbra film i en vecka. Ni kan ta del av hennes små filmsnuttar via filmfestivalens sida, eller hitta dem på youtube, bara att söka på The Isolated Cinema. Tyckte det kändes fint att få ta del av hennes annorlunda dagar ensam med klipporna, havsfåglarna, alla filmerna och sina egna plötsligt många och ljudliga tankar. Hon verkar vara en väldigt trevlig människa. Ta del av hennes filmreflektioner och tips ni också, vet ja.
Från det ena till det andra, fast kanske är hoppet ändå inte så stort. För är det något filmfestivalen med stort G brukar vara bra på så är det förstås att lyfta både stora och små frågor. Se det lilla i det stora, och tvärtom.
Och jag kunde inte undgå att se, bland alla mer och en aning mindre viktiga dagar som flyger förbi i kalendern, att kvinnlig könsstympning stod högs upp på dagordningen en av dagarna i veckan. Kanske var det till och med idag? Hursom. En sådan sak, att det fortfarande finns, alls existerar, ett sådant invasivt ingrepp på kvinnors kroppar och liv, är stor skam och ett misslyckande från alla håll, tänker jag. Men jag vet ju också att det görs stora upplysande framsteg inom det området. Som tur är.
Sorry, könsstympning var kanske inte ett ord ni ville skölja ner med helgkaffet? Kunde inte låta bli att nämna det, eftersom det verkligen är en av alla viktiga, viktiga frågor vi inte få glömma att fortsätta uppmärksamma och föra framåt. Det finns fortsatt många kvinnor - och flickor! - som måste räddas från detta många gånger livslånga lidande.
Jag kan kanske blidka er med det här fina kollaget på slutet? Minns ni att jag satte upp det runt förra påsken? Jodå, det sitter fortfarande kvar, som en påminnelse. Den lilla, ulliga kycklingen som får symbolisera oss människor. Och rovfågeln som hovrar hotfullt runt oss, är naturligtvis en stiliserad bild av en pandemi som har oss i sina klor. Men det finns bara ett sätt att klara av svårigheter, mina vänner. Ett steg i taget - tillsammans.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Nu ska mannen och jag snart avsluta kvällen med en bra film, hoppas jag. Och så lovade jag visst i ett svagt ögonblick att jag skulle poppa en kastrull popcorn till oss. Ute visar termometern och herr Celsius under 10 minus, men här inne klappar våra nördiga filmhjärtan oss väldigt varma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar