Fem särskilt fina - kärleken till patina & poesi

Lite mer på kärlekstemat här då. Det behjärtansvärda ämnet som aldrig slutar fascinera och engagera oss.

Kärleken blir aldrig gammal, även om sakerna - och människorna! - vi älskar får årsringar och blir en aning mer kantstötta med tiden.

I dessa tider får vi vara tacksamma för de vi får - år alltså. Skåla in alla nya som läggs till som kråksparkar och andra levnadsglada rynkor och skrynklor.

Men se inte så sur ut då. För vi älskar ju dig (även om jag misstänker att det här inte var en helt sympatisk person när han levde, men jag valde honom bara på grund av utseendet. Förlåt. Ja, jag är ytlig). Love patina!

 Rosen, kärlekens ständiga kompanjon och följeslagare. Den röda, förstås.

I år klappar våra hjärtan för de sjuka. För de som kämpar för att bli friska. För de som inte blev friska. För de som mist någon. För sjukvårdspersonalen som kämpar för att orka fortsätta stå på benen. Vi tänder våra mest kärleksfulla ljus för de som kämpar och har det tufft, vad det än gäller i världen, även om pandemin är på allas läppar. Vi tänder våra ljus för de som inte finns med oss på jorden längre. Vila i frid. Vi tänker på er. Love.

Livets tvära kast syns överallt omkring oss, så även på den här bloggen. Nu tänkte jag föreslå något så världsligt som en uppradning av de fem fina. Vad säger ni? Vi kör lite sak-lig kärlek också, va? Hjärta på det!

1. Tyget. Rosiga rosor på ena sidan. Mera som snöflingor på den andra. Som livets egna kontraster. Second hand, men i första hand ett ljuvligt, genombrutet mönster.

2. Glasen. Såg ni dem? Vi har ärvt dem. Jag brukar kalla dem för "ballerinakjolar". Det känns som volanger och rysch och härligheter i gravyren. Fina är de i alla fall.

3. Två ljus bara. Sådant som går att hitta second hand ibland också. Om man har tur och tålamod.

4. Den lilla läserskan, henne har vi också ärvt. En verklig favorit här hemma. Påminner oss om hur viktigt det är att ta sig tid för att läsa. Minns ni att jag döpte om henne för några år sedan? Jodå, började kalla henne för namnet på en av mina största idoler och förebilder. Hon som fick Nobels fredspris som väldigt ung. Vet ni vem jag pratar om då? Ledtråd: namnet börjar med Ma och slutar med la.

5. Boken med de antika skulpturerna (av Arvid Andrén) tror jag kommer från en inropad auktionslåda, eller så. Något vintage är det ju. En typisk sådan bok som funnits i hyllan länge och aldrig blivit läst i. Mest en blädderbok. Tror jag måste ändra på det.

Men de kärlekskranka svanarna då? Jo, den tunna, innehållsrika boken ska vi titta närmare på senare. Det är där den egentliga poesin finns.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Glömmer aldrig det sista året min svärmor fanns i livet. Konstig mening, för det är väl klart att jag inte gör. Men jag tänker särskilt på alla hjärtans dag här. Vi brukade skicka henne en blomma just den dagen, blev som en liten tradition. Tror vi började i samband med att hon blev ensam. Vi ville skicka en tanke bara, så där som man gör när man tycker mycket om någon. Men det sista året hon levde glömde vi, och det känns fortfarande trist att tänka på. 

Vi hade alibi för att glömma, mannen drabbades av en läskig sak i januari det året - ansiktsförlamning. Bells pares. Från den ena dagen till den andra hände det, utan förvarning. Läskigt, som sagt. Det handlar väl om nerver som kommer i kläm på något sätt, och nerver finns det ju många i ansiktet. Minns hur rädd jag var innan de konstaterade att det inte var något farligt, som stroke eller så. Sedan tog det relativt lång tid innan den förlamade ansiktshalvan "kom tillbaka". Successivt blev det mer liv i den sidan också. Minns att vi var tvungna att droppa den sidans öga, och ha en lapp över det när han sov, för att ögonlocket inte kunde stänga sig självt. Sedan blev han bra. Lagom till att han skulle förnya körkortet, minns jag, vi oroade oss lite för hur det fotot skulle se ut, men det gick bra. 

Den flitigt läsande flickan stod i mina svärföräldrars hem förut, därför tänker jag ofta på dem när jag ser henne. Och på grund av att vi glömde skicka alla hjärtans-blommor det där sista året, vill jag särskilt dedicera det här inlägget till en annan av mina stora förebilder; min svärmor Gun. (Ni som tittar på en datorversion av den här bloggen kan se henne på fotot i headern. Där sitter hon och fikar och myser tillsammans med sin yngsta son - mannen!)