Läste nyss om en ung människa som fick cancer - och överlevde. Och om en annan relativt ung person som överlevde en stroke. Och jag slutar aldrig att förvånas över att det finns människor som behöver en sådan omvälvande sak i livet för att börja uppskatta det på riktigt. Livet alltså. Jag måste säga att jag uppskattar nog livet de allra flesta dagarna. Nästan varje dag tänker jag på vilken tur i livet jag har. Jag, som har någon som älskar och uppskattar mig. Jag, som föddes i ett land med resurser både inom sjukvård och skola och annat livsviktigt.
Fast det kanske bara beror på att jag är en sådan prudentlig och superpräktig tant? Som gör att jag känner tacksamhet så ofta? Som gör att jag för det mesta ser storheten i det lilla? Ja, jag vet inte. Eller så är det en direkt följd av att jag blev ganska sjuk redan som liten? Fick ju överproduktion av sköldkörtelhormon redan i tioårsåldern. (Det som lite slarvigt och direkt felaktigt bara brukar kallas för struma). Det är kanske så trots allt, att jag inte är en bättre person, jag kanske också behövde en sådan där omvälvande händelse för att uppskatta livet på djupet? Fick den väl helt enkelt så tidigt i livet att jag aldrig fattat sambandet. Så måste det väl vara. För inte kan det väl bero på att jag är så himla mycket klokare, och mer djupsinnigt funtad, än alla andra kloka och förhållandevis djupsinniga individer där ute? Nej.
Nog med djupsinne, det är ju trots allt helg. Över till lättsinnet! Så lättsinnig nu en präktig tant kan vara...
Ridå. Tänkte jag då - förra helgen. - Nej, jag tänker inte ens titta på andra semifinalen, sa jag till mannen. När mitt sista favoritlag blev utslaget: Farah och Johan.
Ni initierade och hugade och vana och glada På Spåret-tittare hänger säkert med i mitt tåg-hågade lingo här. Först Molin och Dorsin, goodbye. Och Ankan och Marianne. Och sedan Farah och Johan, som sagt.
Och jag gillade ju Arve och Posar också. Och de där två unga duktiga tjejerna, vad heter de nu igen, de är kulbos, sa de? Ja, ni vet säkert vilka jag pratar om. De var väldigt roliga och duktiga, men hade kanske inte riktigt åldern inne för att veta allt som hänt.
En annan, som varit med sedan tidernas begynnelse, har ju inte kunnat undgå att snappa upp ett och annat (även om åldern också innebär ett allt snabbare intellektuellt förfall...).
Inget ont om de andra lagen - och jag gillar ju faktiskt Nordegren och Epstein. Inget ont om de andra, som sagt. De är ju väldigt duktiga och kunniga och så. Men ett högklassiskt spännande och underhållande program som På Spåret kräver lite mer än så. Det kräver att man har en personlighet som går igenom rutan. Det kräver något utöver det vanliga, och det kan ju inte alla besitta. Vi vanliga dödliga kan ju inte krävas vara hur färgglada och roliga och underfundiga och kuliga som helst, men de som sitter mitt i TV-rutan (skärmen, plattan, paddan osv.) har vi ju orimligt höga krav på, så är det ju bara. Farah, kom tillbaka! Du är bäst! Ankan, vi vill hjälpa dig att rufsa om i håret! Kom tillbaks!
Men vi tittade ändå. Kunde inte låta bli. På semifinal nummer två alltså. Och First Aid Kit (sekonderade av Erik Lundin!) är ju så himla bra! Och jag vet inte om det handlade om att vi var så där avslappnade, nästan nonchalanta och laid back, eller vad det var. Men vi kunde en massa! Va?! Jo, det har väl hänt att vi gjort en bra match då och då, vi är ju ett väl sammansvetsat par och bildar ett kompletterande team via våra olika kunskaper och specialintressen. Men så bra som det gick nu har det aldrig gått. Det vinnande laget fick tjugosju poäng och det andra väldigt kunniga laget fick tjugofem, vi fick fyrtiotvå. F-Y-R-T-I-O-T-V-Å.
Fatta! Med tyst kupé och allt. Jag fattar ingenting, och jag ska kanske inte berätta fler detaljer, i fall ni inte har hunnit se det än, men ändå, jag fyller nog på med ett par saker i ps:et, kan nog inte låta bli, för er som vill - och orkar lyssna mer på mitt - vårt - skryt.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Spolier Alert, då, som sagt. Anne på Grönkulla. När andra unga människor i 16-årsåldern helst av allt ville dricka öl och hitta en kille att göra diverse onämnbara saker med, hehe, då ville yours truly (präktig tant redan då) hellre stanna hemma och titta på Anne på Grönkulla. Jag ÄLSKADE den serien, med Megan Follows i den suveräna huvudrollen. Och han som spelade Gilbert var ju så söt! Och nu betalade sig alltså det här hängivna TV-tittandet äntligen. (Tydligen gillade jag att titta på serier om högstadieelever när jag passerat tjugo också, känns ju inte helt sunt... För Degrassi High, det mindes jag minsann också.) Sandra Oh! Är de galna? På Spåret-lagen alltså, som inte känner till denna underbara skådespelare?! Och Alice Munro, need I say more? No.
pps - Fanns du på åttiotalet? Haha. Fatta att en sexåring (eller var det en sjuåring?) frågade mannen det på hans jobb häromdagen. Vilken komplimang, va? Och imponerad blev hon, när han - mannen - svarade ja. Sedan tidernas begynnelse var det ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar