Rutan är full av djurterapi. Ni vet ju att jag älskar djur, gärna på lagom avstånd. Klappar dem gärna genom skärmen, så att säga. Finns inget som kan få en att må så bra som att umgås med koalor och noshörningar och ett och annat näbbdjur. Ge mig exotiska djur i kvadrat, säger jag bara! Bästa bästa sättet att få ner en stressad decemberpuls, om ni frågar mig. Och det finns ju så mycket att välja på, bara att strömma diverse gröna eller ishala natur- och djurprogram och filmer efter tycke och smak och världsdel.
Men just nu är det förstås mest MUSIKHJÄLPEN 2020 som står på. Mannen spelar spel här på skärmen bredvid och Stevie Wonder har mycket att säga oss med sin övermusikaliska ådra och själ. Suzanne Axell från Fråga Doktorn spred värme med sitt mysiga sätt och med någon bra insamling. Brita och matbloggaren Zeina Mourtada pratar - tadaa - maaaat. Lite tråkigt ämne, tycker jag. Fick nog av att laga en massa pajer och fiskgratänger när jag var ung och överambitiös. Men visst, vissa begåvade matmänniskor kan verkligen konsten att få det att vattnas i munnen bara genom att prata så där extra kryddigt och poetiskt om ingredienser som får de gamla drömmarna om doft-TV att blomma upp på nytt.
Medan Whitney Houston gets emotional och mannen frustar över någon frustrerande balansakt i sitt skärmspel vill jag tipsa er om en kvinna värd att uppmärksamma och minnas: Julia Stéen.
"Julia var en speciell kvinna med drivkrafter utöver det vanliga. Hennes strävan att hjälpa utsatta mödrar och barn i en tid då kvinnor inte ens hade rösträtt..." Om ni inte orkar läsa den långa PDF-texten om den här rådiga och vårdande kvinnan, så titta åtminstone på de fina fotona från tiden (älskar särskilt det längst ner med Mary Poppins-outfits och julkänsla!)
En av alla dessa kvinnor som trotsade sin tids odds och bestämde sig för att göra verklig skillnad för kvinnor i utsatta situationer. Läs historien om barnbördshuset som bland annat födde den store möbelmogulen - Ingvar Kamprad.
Julia Stéen och Hvita Korset alltså. Länka in er på sidan och läs och begrunda och bli glad över en av alla dessa människor som gjort något riktigt bra för sina medmänniskor. Inte minst alla barnsköterskor hon var med och utbildade, som sedan spred sin kunskap och vård vidare. Önskar så att jag fick möjlighet att fota det där häftiga förfallna huset med det häftiga tornet, innan det ska rivas och lämna plats för något nytt. Men så blir det ju inte i dessa restriktiva tider, tyvärr.
Vi närmar oss det jag kallar för femte advent, eftersom vi alla var tvungna att få börja mysa tidigare än vanligt det här - på så många allvarliga sätt - väldigt omysiga året.
Nu hör ni, nu håller vi och ut och i och lagom fysiskt avstånd och önskar en låt till för att inte en enda människa i framtiden ska lämnas utan vård.
Puss på armbågen, och sköt om er.
(Åh, en gammal favoritlåt - Gwen Stefani och I'm just a girl. Hm. Vad då just, vad då bara? Jag bara undrar?)
<3
/helena
ps Oj, höll på att glömma dikten. Eller vilken dikt förresten? Har ju inte skrivit just den här dikten än. Den här spontana dikten jag tänkte spåna fram till er nu. Nu. Here we go:
En bur
full av fåglar som bara väntar på att få börja sjunga igen
En bur med uppdiktade bars
galler som inte kan stänga inne några av de känslor som räknas
Kärleken till musiken och medmänniskorna
love love love till djuren och julen och ekorrarna som sparar det bästa till sedan
Sedan, då när inga galler kan hindra fåglarna från att drilla igen
Då, då flyger vi inte bara planlöst
Nu, nu mobiliserar vi
Lägger längtan under granen
och ger bort det bästa vi har - oss, varandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar