Ett långdraget hejdå

Åh, jag är ju en riktigt julråtta! Vill liksom aldrig att helgen med stort J ska ta slut. Vill ha jul i minst två dagar till - eller två veckor till. Eller två mån... Nej, nån måtta får det väl ändå vara? Eller?

Nej, det blev aldrig att jag bytte ut den där morsdagstallriken mot någon juligare variant. Kanske helt enkelt för att ett stående jultema är just modern och barnet. Maria, Mary och Jesusbarnet. Den lilla blåvita får allt stanna kvar där ett tag till, och fortsätta symbolisera det hopp som det nyfödda barnet alltid står för, oavsett vad det heter - eller var än i hela vida världen det är fött/föds.

Det blev oavgjort i Quarto. Jag vann i Scrabble (fast jag hjälpte mannen med ett r, så att han kunde lägga hertz på dubbel-ord-ruta). Vi har spelat favoriterna Yatzy och Poker också, och lagt en massa två-manna-patiens. Kastat gris, såklart. 

Dessutom har vi sett klart den nostalgiska gamla julkalendern med Albert & Herbert. Som de spelar - Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen! Ojojojojoj, som pappa Albert skulle sagt till Hebbe lille. Se den på play eller så, om ni kan och vill fortsätta vara kvar i en lagom skön och stökig julkänsla. Göteborg - och Haga - när det är som bäst. 

Snart stundar en ny stor helg. Då ska vi skåla för ett nytt, friskt och fräscht år. Och kanske, kanske är år 2021 äntligen det år då jag definitivt ska bli bättre på schack än mannen? Vem vet?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Klimat. Jodå, jag la ordet klimat i Scrabble. Förmodligen för att vi tittade på dokumentären om Greta Thunberg igår. Vilken fantastiskt ung människa hon är! Vilken uppgift hon har tagit på sig - och som hon axlar den! Hon säger att hon är besviken på oss vuxna, på att vi inte gjort mer för att rädda planeten och det myllrande djur - och naturlivet i tid. Och jag kan inte annat än att instämma och tänka att historien, tyvärr, fortsätter och fortsätter att upprepa sig. När jag var i samma ålder som Greta är nu, nej ändå yngre, då kunde jag inte förstå hur det kunde finnas en enda vuxen som var positiv till kärnkraft (och jag är, som ni säkert vet, lika förvånad idag...), men sedan tog det relativt lång tid för mig att förstå den fulla vidden av miljöförstöringen vi ser skörda naturoffer överallt runtomkring oss nu. Trots det är jag ändå stolt över att ha tagit ställning för återanvändandet redan som ung vuxen (även om det var i mindre skala än nu, och mycket mindre ambitiöst). 

Mest stolt är jag över Greta och världens alla Gretor. Så sluta klappa dem välmenande på huvudet, alla ni namnkunniga politiker. Börja agera istället. Låt ungdomarna få se att ni kan göra mer än att le överseende mot dem och deras engagemang. Ge dem en framtid, vet ja! Gärna en hållbar en. Och vi andra ska förstås göra så gott vi kan, på vår gräsrotsnivå.