Ett öppet fönster

Det är någonting med fönster. Något med själva symboliken. Det här med att det är en öppning mot något. Mot något nytt, eller mot något invant. En utsikt, en insikt. Det är något med det där som fick mig att börja samla på fönster för några år sedan. 

Jag fotograferar fönster som kommer i min väg, helt enkelt. Det kan vara stiliga fönster, eller enkla, fyllda med något drömskt, eller tomma som trötta ögon. De kan bada i kvällsljus eller trotsa en mulen himmel, bara de är vackra på något sätt. De behöver inte vara överdådiga, bara de har själ och hjärta.

Fönstret ovan kan vara det vackraste fönster jag lyckats fånga i år. Ett kyrkfönster i all sin prakt. Tanken slog mig direkt när jag fick syn på det tvådelade glaset - att de två delarna påminner om två tända ljus. Eller om två människor? Två människor som ber för något? Två som ber innerligt och längtansfullt för en ny värld?

Om ni föredrar lite mer jordnära glaspartier föreslår jag att ni länkar er bakåt till de här lustfyllt patinerade varianterna, fyllda av vintage, som jag också lät kameran vila sin nyfikna lins mot i somras.

Jag kommer fortsätta fånga skuggor och ljus i glaspartierna vi känner och behöver så väl. Husens ögon ser så mycket, innehåller så mycket. 

Och jag skrev en sak på temat också, en dag i höstas när jag öppnade ögonen mot min egen utsikt, och insikt.

Ibland går det förbi så mycket poesi

utanför mitt fönster, att jag blir tårögd

Där går han - med de bestämda stegen

Och hon - med de mer veliga

Och där går han som håller allt i sin hand - jag undrar vad hon heter?

Uppför grässlänten stretar den lilla med något i handen,

något som blivit färdigt att visas upp just idag?

Där springer ben och skrattande munnar

Och där går längtan långsammare än tåget

Där pickar fågeln med näbben i sanden,

stammar och undrar när träden slår ut igen

Där går alltihop

och det går inte ihop

Att världen kan vara så vacker

just här

utanför mitt fönster

Där ingenting särskilt händer

<3

/helena