Den vackraste, noblaste gåvan

Här står han ju, Herr Ferlin. I hela sin poetiska längd och kraft. Men det här ska inte handla om honom nästan alls.

Om det här alls ska handla om något, om det finns någon röd tråd gömd här någonstans? Ja, det återstår att se.

Det här ska inte handla om svarta hål, poesi eller några andra stora, ädla, nobla upptäckter. Eller också är det precis det det ska.

Det här ska handla om det finaste du kan ge bort. Det allra finaste, skulle jag vilja påstå. Finare än fint. Finare än snus. Finare än fint snus. Ja, jag tror ni börjar fatta att det här ska handla om något väldigt bra - och fint.

Jag tänker särskilt på den här fina gåvan nu, nu när vi hör rapporter om att det finns människor som trängs - och därigenom riskerar liv - i dessa köphysteriska tider. Att det finns de som på allvar tycker det är viktigare att shoppa i fysiska butiker, än att rädda livet på en medmänniska, eller sig själva för den delen (det finns ju faktiskt inga garantier vad det gäller vem som drabbas lätt eller hårt av "vår nya efterhängsna följeslagare" covid-19). Den finaste julklappen går ändå inte att köpa i en butik. Den går inte att köpa för pengar.

Den bästa presenten bär du alltid med dig, inombords, nära hjärtat. Det vackraste du kan ge till någon är du, eller åtminstone en liten bit av dig själv. Ge bort något som bara du vet att du kan, och är bra på, och därför verkligen borde dela med andra.

Till de minsta, och de lite äldre (och till alla mycket äldre som verkligen borde bli påminda om dess livsviktiga kraft!) ger vi bort möjligheten att använda fantasin så ofta det är möjligt. 

Fantasin är grundforskningens mest basala byggsten, skulle jag vilja säga. I fantasin är allt möjligt, där begränsar varken tid eller rum eller några småsinta perspektiv eller några andra världsliga aspekter din unika förmåga att hitta lösningar och vägar som bär oss alla framåt.

Så, sluta trängas, ge bort en verklig gåva istället - en liten del av dig själv. Eller en lite större del. 

Och låt alla barn - och vuxna! - få behålla sin förmåga att fantisera så länge och mycket det bara går. Tids nog tränger sig verkligheten ändå på, då är det bra att ha ett eget land att bo i. Ett land där himlen alltid är blå. Där ingen trängs. Där alla bryr sig en aning mer om varandra. Där alla bär hjärtat utanpå den tjocka vinterjackan. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vill avsluta med ett bra citat. Bättre än filmen jag hämtat det ur - The Wife - gillade den inte något vidare. Karaktärerna kändes grovt tillyxade och lite för patetiska. Kändes inte som att så pass gamla och erfarna människor borde vara så stympade känslomässigt. Men vad vet jag, ett nobelpris kanske kan stjälpa den mest sansade personlighet? Förmodligen är boken (av Meg Wolitzer) som filmen bygger på bättre än filmen. 

Men nu handlar det om ett citat. Ett citat som jag vill lämna med er. Några ord som påminner oss om att vi måste bry oss om varandra. Tror det var ungefär så här:

"I am I plus my surroundings, and if I do not preserve the latter I do not preserve myself." Eller på svenska då:

"Jag är jag tillsammans med min omgivning. Om jag inte vårdar den senare vårdar jag inte mig själv."

/ur Meditaciones del Quijote (via filmen The Wife).