Helgen som gick, helgerna som gick fort

Får väl börja med att skryta lite... Vi högläste ut en hel bok i helgen. Sedan får jag väl ödmjukt tillägga att den bara var drygt hundra sidor. Men ändå. Min skugga av Christine Falkenland. Vissa skriver sin romanprosa så flödande och poetiskt. Falkenlands prosa-poesi består av upprepning, och ett bildspråk som är precist och aldrig överdriver. Inga onödiga beskrivningar av omvärlden, inga överdrivna, ingående känsloyttringar. Allt puttrar under ytan, under den tunna huden. En ren njutning att läsa, även om handlingen var allvarlig och rörde sig runt förra gången jorden stod inför en världsomspännande pandemi. Den gången då det inte fanns något internet, ni vet. Inget snabbt sätt att få veta vad som hände på andra sidan klotet. Å andra sidan fanns det ju heller inga elaka, falska nättroll eller konspirationsteoretiska facebook-konton...

På tal om webben. Inkorgen tipsar om trender 2021 och berättar hur vi kommer att inreda. Jag skrattar lite åt ordet trender och tänker på vad som ska få hänga på köksväggen härnäst. Vem som ska få pryda väggen när Jesus har packats ner för den här gången. Inte blir det något nytt och trendigt i alla fall, det är ett som är säkert.

Radikal optimist, han kallar ju sig så - Anders Jansson. Vi såg showen på play i helgen. Inte jättejätterolig kanske, mer mysig. Han verkar vara en så mysig person. En som det är mysigt att hänga med en stund. Men visst fanns där ett par pärlor, några saker som fick skrattet att bubbla fram en smula. Som det här med jämförelserna med när han, vi, växte upp och nu. Hur annorlunda det var. Hur livet tedde sig innan sociala medier. Om man hade bakat en sockerkaka till exempel. Hur man fick ta fram ett plakat och spritpennan och skriva stora bokstäver och sedan cykla ner på stan och ställa sig på en parkbänk eller så och visa upp sin skylt: Jag har bakat en sockerkaka idag! Om hela världen skulle få veta det, eller åtminstone någon liten ort i vårt avlånga land, eller de ynka två personer som råkade gå förbi just då... Haha.

Utanför regnar snön sakta bort. Snögubben en bit bort segnar ner i takt med töandet. I andra delar av landet och världen fortsätter väder och vind och natur att vålla bekymmer och död. Så klaga på vädret, tänker jag INTE göra. Regnet är välkommet, ändå, även om snön var vacker så länge den varade. Så kort den varade.

Här och var står julen kvar och på köksbordet bubblar fortfarande det nyfödda året. När jag spanar ut ser jag fortfarande ett par tända elljusstakar och jag tror mig också kunna ana en och annan blinkande stjärna i ett par fönster. Här hemma kommer allt att plockas ner successivt, ingen brådska. Kanske behåller vi någon stjärna uppe över nästa helg till och med? Vi får se. Myset behövs ju! Som motvikt till vår allvarliga omvärldssituation. 

Vad vi gjorde mer i helgen? Hm. Jo. Spelade en obehaglig mängd matcher Scrabble. Eller obehagligt var det ju inte - mest kul, och lite frustrerande de gånger de sju första bokstäverna ser ut så här: H, H, X, S, S, F, F...

Mannen la det poetiska ordet aforism, och jag kontrade med en virolog. Så kan det gå. Köp ett Scrabble till dig och dina barn eller barnbarn eller så, säger jag bara. Något bättre sätt att bygga upp de ungas ordförråd och känsla för språket finns nog inte. Känslan för språkets helhet blir aldrig större än när du bryter ner orden i sina minsta beståndsdelar. Ordförståelse på riktigt. Och när du ändå är igång - köp en tjock analog ordbok också, så ni kan slå upp och lära er ordens härkomst och ålder och sammanhang. Särskilt kul är det att slå upp ord som inte finns, som när mannen ville lägga ordet zittra. Det instrumentet fanns inte i ordboken... Men nästa omgång vi spelade fick han sin revansch och kunde lägga ordet cittra utan problem. ;)

Annars funderar jag mest på hur vi ska kunna vinna den där åtråvärda svartvita brickan i Melodikrysset, fatta att det är över 70 000 musikaliska, mysiga människor som skickar in lösningen bara via nätet! 

Och sedan läser jag vidare i inkorgen: Detta behöver du för att underlätta din vardag. Och: Gör fint med städsmarta prylar. Jag skulle vilja kontra med att jag önskar mig en gammaldags dammsugare, en sådan som inte var konstruerad för att medvetet gå sönder redan efter ett par år. Och så tycker jag vi slår ett extra slag för det enda som behövs till vardag och fest: Snygga, coola, vackra, läckra och lagom onödiga vintage-prylar!

Hej då julen, hoppas vi ses snart igen.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Är ni extra lässugna? I så fall tänkte jag bjuda på ett citat här, inte ur ovan nämnda Min skugga, för den måste läsas i ett streck för maximal litterär utdelning. Och inte heller något ur novellsamlingen av Gerda Antti (Kväll efter kväll) som vi just läst de första två små berättelserna ur. Men ett litet stycke ur en av barn - och ungdomsböckerna som vi tjuvkikar i: Stardust, av Neil Gaiman. En fantasy-saga som vi har sett på film tidigare, med bästa Claire Danes i rollistan, bland andra. Here we go:

"... Det var natt i gläntan vid dammen, och himlen var nedstänkt med oräkneliga stjärnor.

Eldflugor glimmade i almarnas löv och i ormbunkarna och hasselsnåren, tindrade, tändes och släktes likt ljusen från en förunderlig och fjärran stad. En utter plaskade i bäcken som rann ut i dammen. En vesselfamilj snodde och slingrade ned till vattnet för att dricka. En skogsmus fann en nedfallen hasselnöt och bet i nötens hårda skal med sina vassa, ständigt växande framtänder - inte för att den var hungrig, utan för att den var en förtrollad prins som inte kunde återfå sin yttre gestalt förrän han tuggat i sig Vishetens nöt. Men dess upphetsning gjorde den vårdslös, och bara den skugga som fördunklade månskenet varnade den för att en väldig kattuggla var på väg ned, och ugglan fångade musen i sina vassa klor och steg åter upp i natten.

Musen tappade nöten, som föll ned i dammen och fördes bort, och den svaldes av en lax. Ugglan svalde musen i några få tuggor, och bara dess svans hängde ut ur näbben på den, som en bit skosnöre. Någonting snörvlade och grymtade när det trängde sig genom snåret - en grävling, tänkte ugglan (som själv stod under en förbannelse och inte kunde återfå sin rätta gestalt annat än om hon åt en mus som hade ätit Vishetens nöt) eller kanske en liten björn.

Löv prasslade, vatten porlade och sedan fylldes gläntan av ljus som sken ned från ovan, ett rent, vitt ljus som blev starkare och starkare. Ugglan såg det speglas i dammen, lågande och bländande och rent ljus, så starkt att hon flög upp och flaxade till en annan del av skogen. De vilda varelserna såg sig om i skräck. 

Till en början var ljuset på himlen inte större än månen, men sedan tycktes det större, oändligt större, och hela dungen darrade och skalv och allt levande höll andan och eldflugorna brann starkare än de någonsin brunnit förr, var och en övertygad om att detta äntligen var kärlek, men till ingen nytta...

Och sedan...

Det hördes ett brak, skarpt som ett skott, och ljuset som hade fyllt dungen var borta.

Eller nästan borta. En dunkel glöd pulserade ur hasselsnårets mitt, som om ett litet moln av stjärnor glimmade där.

Så hördes en röst, en hög, klar kvinnoröst, som sade: 'Aj', och sedan, mycket lågt, sade den 'JÄVLAR', och sedan sade den 'Aj' en gång till.

Och sedan sade den ingenting alls, och tystnad rådde i gläntan. ..."

 

/ur Stardust av Neil Gaiman,

med översättning av Ylva Spångberg

("mitt" nästan nya mjukband kommer från Bonnier Carlsen)