Det är fortfarande rätt rött i soffan. Hm. Borde kanske göra lite mer plats för våren bland kuddar och filtar? Eller inte. För jag gillar ju rött, året runt. Och kanske räcker det ändå med ett par gröna ljusmanschetter?
Tycker egentligen att det är för farligt att använda träljusstakar, som just ljusstakar, som ni vet. Men sedan hittade jag de här tåliga, eldfasta ljusmanschetterna i en låda. Hade helt glömt bort dem. Snygga ju! De gröna känns mest rätt nu, tror jag.
Det ÄR fortfarande vinter, jag vet, men lite midsommar får man väl ändå plocka fram redan nu? Nittsjö-fatet är ju vintervitt där mitt bland grönskan.
Och så plockade jag fram Lugn. Kristina Lugn. Kan inte låta bli att småskratta åt hennes titlar, särskilt de tidiga, de är så hemska, så man måste få skratta lite så där lagom nervöst åt dem. Själv gillar jag ju mer hennes något senare verk, men hade jag varit ung idag hade jag kanske gillat de tidiga mer? På sätt och vis är det ju alltid likadant att vara ung - då, nu, alltid. På andra sätt skiljer det sig milsvitt. Det är så sårigt och varigt i den unga kvinnans liv, jag har svårt att relatera. Är/var väl lyckligt lottad och för ickeneurotisk för att riktigt kunna förstå och känna in. Ibland känns det inte ens som att jag har varit ung alls, inte på ett tillräckligt svårmodigt sätt i alla fall.
Även om jag alltid gjort mitt bästa och lagt mig vinn om att bottna i - och minnas - hur det var att vara ung och barn. Att rådfråga sin inre tioåring om allt möjligt gör tillvaron både enklare och mer komplicerad. Framförallt blir livet mer ärligt - och härligt! - om du behåller kontakten med ditt inre barn. Med det sagt börjar det bli dags att städa undan den lilla helenan, hon har gjort sitt för den här gången: hon har hjälpt till att fira mitt femtionde levnadsår, nu är jag/vi - hon och jag - på väg mot femtioett. Och det känns så vanligt och tråkigt att det väl inte blir något firande? Jo, alla åldrar är förstås värda att uppmärksammas, även om jag sa till mannen att det låter så jättetråkigt att fylla femtioett. Önskar att jag kunde gå direkt på femtiofem istället, en mer glamourös siffra. En tant på femtioett, ja, ni hör ju.
I köket har det fått komma upp lite vackra bilder. Ja, de är nästan för vackra. Rev ur några sidor ur den bländande vintern i Vindar från Arktis, av Magnus Elander och Staffan Widstrand. Känns som något av ett helgerån, att riva i en så vacker bok, men det är sådant man kan unna sig när man hittar böcker billigt på loppis.
Usch, sopsortering och diskbänksrealism, vi går snabbt vidare, va? Men ett vintage-tyg med knopp och hopp bland de färgglada rapporterna gör ju det hela en aning mindre realistiskt förstås. ;)
Skulle sätta fram ett nytt - annat - LP-omslag på display och valde det här med Genesis som jag tänkte kunde vara någon slags hyllning till vår alltjämt kämpande sjukvårdspersonal världen över. Men. Sedan kom jag på att den är rätt så hemsk. De spelar ju krocket med lite speciella klot liksom... Jaja, jag tänker behålla det framme. Och jag tänker fortsätta hylla alla de som kämpar med att hålla vår sjukvård igång trots en mycket ansträngd situation med många väldigt trötta medarbetare. Heja er! Ni är bäst!
Sov du lilla Videung, än så är det vinter. Inte bara på vårt kylskåp.
Det var det. Lite blubb-klubb över dagens bloggande. (Ni minns väl blubb-klubben? Det är bara mannen och jag som är exklusiva medlemmar i den. Och dess enda motto är att göra roliga saker fast man egentligen inte alls har tid att göra dem. Eller särskilt då. Gör, bara gör!).
För jag har massor att göra, inte på ett löjligt koketterande sätt, på riktigt och viktigt. Massor. Renskrivning och nyskrivning och saker som ska fotas. En del på Alla hjärtans-tema, tänkte jag mig. Och en hel del annat.
En skrivövning till er, har jag också på gång. Någon gång framöver. Och flera andra inlägg ligger färdiga i pipeline. Håll ut, snart kommer mera oumbärliga oviktigheter från en bloggare nära er...
<3
/helena
ps Vi avslutar väl med lite Lugn. Har valt ut en typisk Kristina Lugn-dikt, med mycket humor mellan raderna. Den är hämtad ur samlingen: Bekantskap önskas med äldre bildad herre, från 1983. Då kör vi:
"Det finns en expedit på Nordiska Kompaniets möbelavdelning
som jag är alldeles tokig i.
Trots att jag vet att han aldrig gjort en fluga förnär.
Det är honom jag alltid är på väg till.
Det är hans välsignelse jag alltid är ute efter.
Trots att jag vet att han inte är till salu.
Inte ens hans byxor är till salu.
Och jag föreställer mig att han heter Rutger.
Ibland försöker jag prata franska med honom.
Bara för skojs skull naturligtvis.
För det är klart att jag inte begriper ett ord franska.
Voulez-vous coucher avec moi? ska jag viska till Rutger när det
närmar sig stängningsdags.
Och då kommer han antagligen att rekommendera mej att gå till
lyrikavdelningen i stället.
Det finns faktiskt gott om sympatiska och förstående expediter
på lyrikavdelningen också, säjer han förmodligen då.
Han kommer nog att påpeka att ibland sitter Per Ahlmark livs
levande på lyrikavdelningen och signerar kokböcker.
Men jag skiter väl i lyrikavdelningen.
Det är på dom porösa sommarmattorna under dom stiliga
solskenslampetterna bredvid dom smäckra piedestalerna
under dom tunga marmorborden på Nordiska Kompaniets
möbelavdelning jag hör hemma.
Det är där jag äntligen ska finna mitt vilorum."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar