Fast hon hade nio liv, är det ändå nio år sedan hon försvann. Varje gång jag tittar i högermarginalen på bloggen du just nu läser, ser jag orden som beskriver vad det här handlar om. Sakerna, de med redan levda liv bakom sig - förstås. Poesin - alltid. Kulturen med stort K. Och min familj. Det är mannen och den här svarta krabaten, som tillsammans med mig bildar de två vackra orden - vår familj.
Och det spelar ingen roll hur längesedan det är som hon jamade sitt sista jorde-jam, sitt allra sista mjau på jorden, det här, hon, pälsklingen, är ändå den mjuka, spinnande, spännande tredjedel av vår familj som alltid kommer finnas levande kvar i våra minnen.
30 år, 3000 inlägg, en dikt och ett par glädjetårar. Den meningen var en rubrik jag funderade att sätta förra veckan. För förra veckan firade mannen och jag trettio år tillsammans, lyckligt ogifta, som vi brukar säga. Och förra veckan passerade siffran tretusen förbi i inläggsstatistiken. Höga siffror, glada tal, långa meningar och korta dagar och år som genomlevts på nolltid, känns det som. Ibland känns det förstås som en evighet, en lycklig evighet, för det mesta. Eller snarare en väldigt harmonisk evighet. Harmoni och balans är två av mina bästa ord-vänner. De står för både eufori och sund, jordnära sans. Yin & Yang och allt det där.
Jaja, nu ska vi inte snöa in på detaljer, jag ville mest dela den här bilden med er, en ögonblicksbild och ett liv, i samma andetag. För det här är den allra sista bilden jag tog på vår katt. Fem timmar senare var hon död. Livet, mina vänner.
Det här fotot bor på minneskortet i kameran, jag kan naturligtvis aldrig sudda det där ifrån, det går ju bara inte.
Det var så lustigt, så konstigt att jag tog de här fotona, för det var ett par olika i samma serie som det ovan. Det är ju inget konstigt med att man fotar sitt husdjur, det gör ju många titt som tätt, men efter över sexton år tillsammans blir det ju inte direkt någon minnesvärd bild, eller någon alls, varje dag. Men just den här morgonen fotade jag, inte för att spara egentligen, utan bara för att visa mannen i vilken rolig position hon låg (sekunden innan hon sträckte på sig så där som bara katter kan göra och satte sig rakt upp och tittade på mig). Ni som har katt vet vad jag menar, hur de små liven liksom alltid kan överraska en med något nytt. Hur de kan kringla ihop sina kroppar på ett konstifikt och knoplikt sätt. Krumbukta sig. Hålla tassen över ögonen eller nåt, och plötsligt känns allt bara så oemotståndligt gulligt. Så gulligt eller knasigt att det bara måste förevigas, åtminstone tills det har visats upp för husse eller någon annan väldigt viktig person.
Hon var väldigt sjuk den sista tiden. Någon månad innan bilden är tagen, strax innan jul, var hon så dålig att vi funderade på om vi inte skulle låta henne slippa plågas mer. Jag rådfrågade veterinären. Talade om hur svårt det kändes att hon verkade så dålig ena sekunden och sedan nästa satt där på sin plats vid fönstret och log - om nu katter kan le? Vi bestämde att avvakta över julhelgen, om det gick, och det gick. Hon verkade må lite bättre. Fram och tillbaka åtminstone. Januari kom, januari rullade på, slutet på januari kom, och så kom den där morgonen när jag tog det här fotot. Till saken hör att hon sällan tillät att man rörde henne så mycket på slutet, hon hade för ont och så, men kvällen innan bilden togs lät hon mig borsta pälsen en lång lång stund. De numera inte så glansiga svarta håren var fluffiga och glada den här morgonen.
Det märkliga är att mannen var hemma från jobbet (han sålde skor?! då) just den här dagen - han var väldigt förkyld - låg fortfarande då vid nio eller så, när jag fotade för att visa honom ännu ett akrobatiskt nummer i den högre katt-sovar-skolan.
Sedan vilade jag en stund, mannen gick upp och, ja, undvek att ligga med snorig näsa och så där. Säkert satt han vid sin dator och skapade musik en stund, kan jag tänka. Minns att han kom in och viskade mitt namn. Och såg väldigt förfärad ut. Eller ledsen. Blank i ögonen. Fast det blir man ju när förkylningen säger sitt, men ändå. Hon rör sig inte, sa han kanske, jag minns inte exakt. Men han hade letat efter henne, undrat om det inte var matdags strax. Hon var inte på någon av sina vanliga platser, efter ett långt tag kikade han in under soffan, där hon sällan brukade gå in. Där låg hon. Orörlig. Svarade inte på tilltal eller lockrop om mat. Hon var död. Fem timmar efter att fotot togs. Livet. Döden. Livet.
Utan ett ljud hade hon gått in på en plats där hon aldrig gick in. Lagt sig där utan ett ljud. Och slutat andas. Hänsynsfull in i döden. Sådan var hon.
Har säkert berättat det här i minst en version förut, men nu ville jag ändå sätta några ord till fotot som jag alldeles nyligen gjort/redigerat fram till en bild värdig en sagolik varelse. En superhjältekatt. Min bästa vän.
Vi hade ett samförstånd som jag tror det är väldigt svårt att få uppleva mer än en gång i livet. Det krävs nog alldeles rätt katt. Och alldeles rätt människa. I kombination. Ordlöst, men fullt av mening och förståelse. Inlevelseförmåga, hade hon, som ingen annan. Som ingen annan varken fyrbent eller tvåbent personlighet jag träffat i mitt snart femtioettåriga liv.
Hon var min bästa vän i mer än sexton år, det är inget man glömmer. Bilden ska jag strax skänka till mannen, som en av de presenter jag vill ge honom för att fira våra trettio år tillsammans. Tror ni han kommer gilla den? (Han berättade tidigare idag om en dröm han hade haft, en där han försökte köpa kattmat, men den var slut. Tror ni vår salig katt försökte skoja lite med honom, där i drömmen? Liksom påminna om sin existens? Själv drömde jag om en liten fågel som visade mig vägen genom en stor byggnad där jag sprang med barndomens för trånga träskor på. Vet inte om det kan härledas till något alls, mer än att det kändes som poesi när de hårda sulorna sjöng över stengolven).
Sköt om er.
<3
/helena
ps Dikten då? Jo, den skrev jag i höstas. Helt spontant beskrev jag det som faktiskt hände i just den sekunden. Jag satt och jobbade med någon annan text när den här lilla smålyriska saken uppstod, nästan på uppstuds. Kanske kan den tillföra någon av er något? Även om den också är väldigt personlig. Personlig och universell för oss som älskar? Ja, det hoppas jag.
Strax dikt alltså, för er som vill och orkar läsa. Först bara ett par ord om glädjetårarna i den där rubriken som aldrig blev satt. Jo, det var när det verkligen sjönk in i mig att det har kommit en vettig, demokratisk, människo- och miljövänlig regim på plats i Vita Huset. Biden/Harris. Jag kunde bara inte låta bli att pusta ut lite. Känns som man hållit andan ändå sedan den där osannolika dagen, när en högst osannolik människa blev president där borta. Det var då glädjetårarna kom, och andningen blev lugnare. Nu dikt, från i höstas.
Så fint det är att ha en vän som kommer hem och prasslar med något prassligt
Trasslar med något trassligt
Mobilen?
Skosnören?
Hänger upp jackan
drar ner dragkedjan först
Lägger ifrån sig nycklarna
harklar sig lite
som för att hålla ett tal
till kvinnan
han fortfarande
säger att han älskar
Harklar sig igen
Tvättar händerna
Bökar med kranen
och tvålbehållaren
Håller på i minst 20 sek
Hostar
Plaskar
Skummar?
Ja, något skumt är det
Att han fortfarande kommer hem och prasslar och plaskar
Och att jag älskar honom så in i vassen
fortfarande
Och han har den blommiga skjortan och blicken som säger hej på sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar