Jag skrev den här lite småfåniga, rimmade saken innan jul. Känns säkert inte kul för de som varit/är insnöade och strömlösa, men samtidigt så blir ju texten ännu mera sann för just dem, tänker jag.
Anyway. One poem a day, är ju själva budskapet här, och att poesin borde få en större plats i människors liv är jag mer övertygad om än någonsin. Det behöver inte vara något stort och långt och tegelstenstjockt, bara det finns där. En gnutta poesi är också poesi. Även om du har ett jobb som är allt annat än uppdiktat, tycker jag du ska ta dig fem minuter och reflektera via det visionära och filosofiska filter som lyrik kan vara i sina bästa stunder.
Men poesi i vardagen är förstås så mycket mer än dikter och lyrik, det handlar om att anlägga ett speciellt sätt att se på sin omgivning, att ge vardagen och verkligheten "det goda ögat" liksom. Se på allt med ömhet ändå, åtminstone för en sekund eller två.
Kan inte för mitt liv komma ihåg var jag hittade den här lilla tunna lappen. Har grunnat och grunnat, om den legat tillsammans med något vintage-fynd från början. Kanske ihop något stock-new, som man säger. Men jag kan bara inte minnas.
Anyway. Kunde inte låta bli att skanna in den och visa den för er. Tänker att den kan få vara en aktuell, viktig påminnelse, med sitt nästan antika sätt att uttrycka sig på. Att det fortsatt är bäst att vara försiktig när man handlar och rör sig i miljöer med mycket folk. Att det kan vara bättre att handla på nätet nu, när det går (säger hon som måste pilla och vända och vrida på alla saker hon köper. Fast det föråldrade tänkesättet hos mig handlar ju bara om vintage-skatterna, inte om allt det andra, det nästan lika livsnödvändiga ;).
Här kommer det jag har valt ut som förra årets bästa bild. Eller bästa foto då. För här har jag verkligen bara fotograferat av verkligheten precis som den ser ut. Inte ett enda reglage har rörts i redigeringsprogrammet. Inte ens en smula extra kontrast har den fått, allt är som det var. Och mer tänker jag inte säga om bilden/fotot - nu.
Anyway. Det här är en av mina bilder där jag har en viss konstnärlig ambition med motivet, och därigenom hoppas att den/det ska väcka många tankar hos den - er - som tar del av den, därför vill jag inte fabulera något eget om den just nu. Jag vill låta er reflektera i lugn och ro först. Lägga huvudet på sned och verkligen ta in allt som går att ta in. Sedan, en annan dag framöver, ska jag berätta mina egna tankar runt den.
(Uppdatering. Kom på att jag borde översätta texten på fotot, annars blir det kanske svårt för alla läsare, som vill, att reflektera och fundera fullt ut. "Recycling. Clothes and shoes." Så står det, även om själva re:et i recycling har slitits bort/ut. Bara för att förtydliga.)
<3
/helena
ps Tänk på den som en rolig variant av den där tråkiga, hopknycklade pappersbiten ni hittar i fickorna ibland. En sådan som man nyfiket, och glömskt, vecklar upp bara för att konstatera att det är ett gammalt kvitto eller (förr, innan corona-tiden) en alldaglig kölapp med ett alldeles för högt tal på. Tänk på poesin så, som en överraskande lapp - glad och positiv och tänkvärd och eftertänksam - när man minst anar det. Knyckla upp den där poetiska lappen och läs den högt för dig själv mitt i vardagen. Bättre anti-stress-tips än så har jag inte. Finns nog inte, om vi ska vara ärliga. Och glöm inte att poesin finns överallt, bara man inte blundar.
Anyway. Varför inte ta och rigga det hela, tänker jag? Skriva ner något eget litet filosofiskt - om man kan och vill, eller plocka upp något citat av någon kul eller lagom allvarstyngd typ, skriva med liten stil på en liten lapp (bara man som medelålders förvirrad och stressad nutidsmänniska inte glömmer läsglasögonen någonstans...) och sedan knyckla ihop den till en liten papperstuss att lägga i jackfickan. En liten poetisk pappersboll att veckla ut en dag när man som bäst behöver det. Eller när som helst. Eller varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar