Det tog mig så lång tid, jag måste väl vara både trög och tjockskallig, innan jag fick syn på vad det är de håller på med - filmskaparna. De försöker stoppa tiden. Dela in den i de minsta beståndsdelar som går att finna och sedan nagla fast varenda inrutad sekund i våra känsliga näthinnor. Få bilderna att stanna där inne, i all sin utsöka enskildhet. Varje enskildhet en ofattbart liten, men essentiell, del av helheten. De vill försöka hålla fast varje ruta så länge det går. De vill få oss att behålla alla rutorna. Filmerna blir som fönster som står på vid gavel mot respektive filmkreatörs öga och vision.
Vi har den berömde, mer än berömde, spanska regissören, han som vill grilla våra pupiller med glödande nyanser. Låta oss se den röda pricken - känna det röda - mot den helgröna skogsfonden. Låta det blåaste blått, havet, bli navet runt vilket alla andra färger snurrar. Även om det är det solgula som styr, egentligen.
Vi har den brittiske realisten, en av dem, som vill få oss att må lite illa av all lysrörsupplyst verklighet. Och visst mår vi lite illa, för att allt är så vardagligt och fult och fulsnyggt och snett och vint och ingrott, men mest mår vi bra av att få stanna i allt det mänskliga en stund. Få hålla realismens ande och väsen i handen en bit, på den trots allt så välregisserade, vägen.
I konstnärens ateljé vågar vi inte sätta oss, nästan inte andas, för där ligger ett påbörjat verk överallt. Och vi kan inte heller skilja på det som bara är påbörjat och det som är färdigt, för vi förstår inte riktigt skillnaden.
Ruta för ruta rör vi oss genom livet, som mer eller mindre väluppfostrade regissörer. Och jag har nästan inte fattat det förut, hur filmen består av de rutor som jag älskar - fotografier. Visst är det konstigt hur man kan veta något nästan hela livet, och ändå inte förstå det? Förrän långt fram i handlingen, som en blixt, ett infall. En dag av alla andra, upplever jag plötsligt att bilderna i filmrullen stannar och ger mig lust att röra mig i ultrarapid och frysa varje ackumulerad sekund till is. Nedkylt vatten som tinar upp min iris i nya regnbågar, nya soldis, nya lätta molnbankar, nya cirrus och cumulus och allt vad de heter.
Det är som bilden av vårt sovrum en ljus augustidag, jag får syn på den när jag letar efter årets bästa bild. (Även om fenomenet "år" bara är ett vetenskapligt inrutat påfund för att människor inte klarar av evigheter. För att inte tala om oändligheters oändlighet). Fast fotot är för oansenligt för att vilja bli upptäckt, ser jag det.
Det här är en sådan bild som bara tas, en känd vinkel bara. En bild som nästan organiskt fångas av någon som råkar vara bildtagare. En bild tagen av en sådan person som inte kan låta bli att dela upp tillvaron i vackra rutor. Icke-inrutade rutor. En bild tagen av en människa som älskar sina vardagsrutor, lika mycket som tanken på att fånga dem på bild. Det känns nästan som att det är kameran själv som har bestämt att bilden skulle tas, och sedan har den - bilden - låtit sig bli sparad bland allt det som var meningen, blivit sparad av ett välsignat misstag, så som mycket bra i livet.
Vi har sett flera otroligt bra filmer i år, och många fler förra året, för att inte tala om alla filmer vi sett genom livets alla år, ändå har jag aldrig förstått, verkligen känt, att det bara handlar om stillbilder som någon jagat på. Foton som någon bett springa i rätt takt, istället för att låta dem stå kvar och vackert stampa på samma ställe.
De, vi, vill stanna tiden. Eller mera få syn på den. De, vi, vill få syn på tiden. Så måste det vara.
Nu vet jag. Nu släpper jag aldrig den tanken, och den bilden, igen.
<3
/helena
ps Så, om jag nu skulle skapa film istället för foton, vilket jag inte vill, men om, då skulle filmen bara bestå av ett fåtal rutor. En hel långfilm skulle kanske bara innehålla ett dussin vyer, eller ett tjog möjligtvis. Ögat skulle få vila sig, hinna ikapp. Fast helst fotar jag ju bara. När kameran inte har tid att göra det själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar