Väsensskilt. Så skulle man kunna kategorisera förra helgens väder mot denna, om man ville. Annars kan man ju alltid sammanfatta det hela med ett enda ord: aprilväder. That sums it up pretty good, don't you think?
Solen skiner och mannen gör research om olika musikgenrer, inför musiklärarvikariatet han har på en skola en dag i veckan ett tag framöver.
Jag skriver. Dikter. Och tänker på filmen vi såg häromkvällen. Eller jag såg den klart, mannen somnade ifrån och har det mesta kvar att ta igen vid ett senare tillfälle. Paterson, heter den. Med Adam Driver som driver, kan man säga. Han spelar en busschaufför med poetiska ambitioner. En udda film. Udda, men på ett bra sätt. Med Jim Jarmusch i förarsätet som manusförfattare och regissör kan det inte bli annat än udda, och bra, i en spännande kombination. Gillar upprepningen. Det makliga tempot. Det lyriska i vardagen. Det galet grafiska (som skildras så bra av skådespelaren Golshifteh Farahani i hela filmen!). Och att diverse saker som händer i drömmarna och i verkligheten kan blandas (ihop) och ge en skön mix av bilder.
I min hjärna trängs så många saker just nu. Miljövänliga saker. Och miljöovänliga. Läser om hur det digitala, klimatsmarta sättet att handla slarvas bort genom att människor returnerar typ hälften av allt de beställer online. Hur slösigt? Hur onödigt? Hur oansvarigt? Jag bara undrar.
Hör, återigen, talas om det faktum att nyttoprylar - elektronik, vitvaror och sådant - köps nytt i onödan. Att sakerna som ska göra vår vardag enklare byts ut till nyare modeller långt innan de gamla är utslitna. Men också att det inte lönar sig tillräckligt att laga - det blir för dyrt att laga. Vi måste ställa högre krav som konsumenter (och vi måste framförallt sluta se på oss själva som konsumenter istället för användare), vi måste sätta press på tillverkarna, så att sakerna håller längre, och går att laga.
En lustig, men kanske framförallt olustig, känsla att titta på Snöänglar medan solen strålar ner från den glada vårhimlen. Bra för att vara svenskt? Nja. Nje. Bra, helt enkelt. Vi tittade på femte avsnittet på svt play innan det sänds linjärt senare ikväll.
Såå bra skådespelare rakt igenom i den här suggestiva och småruggiga kriminalserien. Med Josefin Asplund och Ardalan Esmaili i spetsen. Oj, så bra det här är. Hoppas bara att inte sista avsnittet förstör allt. Men det handlar verkligen inte om feelgood här, bara så att ni vet. Om ni vill ha det lite cosy och varmt och trevligt och glatt, då får ni titta på något annat.
Vi läser också. Vidare i boken om ljudens historia, samtidigt som mannen också stöter på oljudens historia i sina genre-efterforskningar. Visste ni att trummor ansågs djävulska? Att de för några hundra år sedan förbjöds att användas i folkmusik? Även vissa blåsinstrument - som skalmeja - låg då risigt till i de puritanska, kristna, ängsliga, uppfostrande kretsarna.
Visste ni att det finns en spökfrekvens? Låga ljud som inte det mänskliga örat kan uppfatta. Infraljud. Men som våra kroppar ändå kan känna av på olika sätt. Antydda vibrationer, som kan få våra kroppar att må dåligt - utan att vi fattar varför. Spännande ny kunskap för mig. Och otäck. Lite kuslig Halloween-känsla så här på god väg mot ljusa sommartider.
Vi läser också om hissmusik. Muzak. Som idag förvandlats till audio-branding. Hur allt kan säljas med hjälp av mördande reklam och "rätt" musik. Eller ljud då. Oljud? Toner som ska slå an helt rätt strängar hos oss som konsumenter. Få oss att handla mer helt enkelt. Hur otäckt är inte det då? Att musik, eller "musik", ska få oss att sluta tänka aktivt och bara agera undermedvetet? Tala om Halloween-känsla. Skräddarsydd musik som ska få oss att köpa mer kläder än vi behöver, till exempel. Miljöovänlig musik, skulle man kanske rentutav våga sig på att kalla det?
Ja, det är en gammal tändsticksask. Och ja, det har anknytning till det jag skriver här. Mer tänker jag inte säga, ni får själva titta på Paterson, så förstår ni säkert. Jag älskar filmer som lär mig saker. Som får en att lära känna platser och människor (William Carlos Williams!) man aldrig tidigare hört tals om. Och filmer som inspirerar till egen kreativitet, de är ju bara helt oslagbara! Därför tänker jag bjuda på mitt senaste, mest nyskrivna, alster här. Och nu.
Fast först ska jag bara tipsa er om en musikvideo jag blev påmind om häromdagen. You can call me Al. Av och med Paul Simon. Med Chevy Chase som, ja, vad ska vi kalla det? Sidekick? Rolig video till en bra låt. Läste på wikipedia att Paul Simon blivit inspirerad till det där med Al och Betty på en fest han och hans fru Peggy var på. Tydligen var det någon på den festen som råkade kalla Paul för Al. Och Peggy för Betty. Kul grej.
Överallt kan man hitta inspiration till att skapa, tänker jag. Nu dikt.
Från
gren
till
gren
hoppar
fågeln
hur
ooriginellt
som
helst
fast
det
ordet
inte
ens
finns
fågeln
sitter
ändå
där
och
vet
nog
inte
alls
vilka
upprepande
enkla
tankar
den
föder
hos
oss
för
fåglar
tänker
säkert
på
viktigare
saker
än
vad
vi
tänker
på.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar