Flow, som i blomma

Det började med att jag såg en dokumentär om Bolidens dumpning av livsfarligt avfall i Chile - Blybarnen - sedan var det kört, jag kunde inte sova. 

Sedan retade jag mig på att så många ungdomar håller på med droger, att de liksom kastar bort sig själva på något sätt. För om man använder sig själv rätt, då ska man ta mig sjutton kunna känna glädjeyra utan att behöva sväva på några kemiska moln. Livet, och den plats du letar upp till dig själv i det, borde vara nog. Men det är förstås lättare sagt än gjort. Det verkar vara väldigt svårt för många unga att hitta sin plats i livet idag. 

Så vad vet jag - en medelålders kvinna som känner mig löjligt nöjd bara över att få finnas till, och eventuellt göra lite nytta då och då? Inget. Jag vet i alla fall inte tillräckligt om hur det måste kännas att vara ung idag, men jag försöker ständigt lära mig mera. 

Av någon mystisk anledning hamnade jag hos talmannen efter det. Fattar faktiskt inte hur det gick till. Och ja, jag har skaffat instagram. Inte som i att jag vill ha något eget konto, nej då, men jag ville följa någon där ute. Vi kan låtsas att det var Greta Thunberg (fast det egentligen handlade om något mycket ytligare än så - snygga vintage-prylar). I alla fall, hos talmannen fastnade jag i demokratins firande och den kvinnliga rösträttens jubileum. Rösträtts-spelet, har ni hört talas om det? Det finns att ladda hem på firademokratin.riksdagen.se, om någon skulle vara intresserad.

Sedan fick jag i sedvanlig ordning hybris och bestämde mig för att starta ett miljöparti. Fast varför? Vi har ju redan ett som knappt ingen verkar bry sig om. Åtminstone inte procentuellt sett. I alla fall inte i proportion till hur mycket vi alla borde bry oss om det enda som är riktigt viktigt - att jorden finns kvar ett tag till. Ett bra tag till. Bra, som i kvalitativt liv, som i livskvalité för de nu så brådmoget uppväxande, och nästkommande minst lika påtvingat lillgamla generationer. För det är de unga som kommer bli tvungna att städa upp efter oss som stökat till det. Efter sina föräldrar och deras föräldrar och efter industrialismens alla ivriga förfäder får de gå med stora, tunga klimat-kris-kvasten.

Mitt miljöparti skulle vara vasst så in i vassen, men milt som mildväder. Regnbågen skulle få plats i det - hela. Och så skulle vi har en ursnygg logga naturligtvis. En blomma av något slag, som man ska ha. Gärna blek och svag i färgerna, men inte i handling och ord.

Vad gör man då av all sin ilska över tingens ordning? Tingens oordning? Ilskan över att så många ungdomar inte hittar rätt, utan söker sig till enkla kickar och destruktivitet istället för att få hjälp med att kanalisera all sin kraft på ett bättre sätt? Det kokar och sjuder och pyser över över att bli påmind om ännu en miljöskandal som, som vanligt, handlar om att skyffla över ansvaret på någon annan och låta vanligt folk - helst på andra sidan jordklotet - ta smällen i form av missfall och cancer och livslångt lidande? Vart skickar jag min ilska? För inte ska jag väl behöva ta ansvar för den själv? Nej, jag tänkte väl det. Jag skickar in den hit in. Rätt in i bloggen bara! Så får ni ta hand om hela skiten.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Jag gjorde i alla fall några blommor till er. Alldeles nya och fräscha. Och lättskötta, de behöver inte ens vatten för att överleva.