Känner ni också det? Ömheten? Kärleken? Glädjetårarna som får er att fulgråta lite i smyg? Ibland så överväldigar det mig. Ömheten för alla medmänniskor som kämpar. De som kämpar för andra, för varandra. För någon de inte alls känner, men känner för. Ibland kan jag inte tackla alla känslor som överväldigar mig när jag hör talas om mina medmänniskors mod och kämparglöd. Om deras civilkurage. Om deras omtankar. Om deras röster som hörs genom sorlet.
Som kvinnan som tog strid mot nynazisterna (ja, jag vet att det är många kvinnor som gjort/gör det), men jag tänker lite särskilt på hon som markerade nyligen. Hon tog striden, vågade säga ifrån. För andras skull. För allas skull. Ibland är måttet bara rågat och då måste man få markera. Tror hon sa så, ungefär. Nämnde något om att det inte går att resonera med dem, men att man ändå måste få markera. Hon slogs bokstavligen blodig. Ändå ångrade hon sig inte. Skulle gjort likadant igen. Och igen. Sådant mod knockar mig fullständigt.
Som läkaren som egentligen jobbar med något helt annat, men ägnar sin tid åt att ta strid för polska kvinnors rättigheter. Han påpekar att deras tillvaro, polackernas alltså, inte kan anses sekulariserad längre. De är på väg bakåt i tiden, på ett obehagligt sätt. Jämställdhet och frihet för varje individ att vara den de är - den de vill välja att vara - står längre och längre ner på de bestämmandes lista. Men den här läkaren tar upp kampen, för kvinnorna, för mänskligheten, för rätten att få bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv. Han tar klivet rakt ut i hetluften, för någon annans skull. För allas vår skull. Den glöden, den själens eld slår mig med häpnad och får mig att falla och famla efter ord större än stolthet.
Som ministern som påpekar, kräver att vi vaccinerar hela jordens riskgrupper innan vi väljer att själviskt vaccinera varenda en i industriländerna. Han tror på delandet, helandet, i en pandemi som angår oss alla. Han höjer rösten för de som inte ges möjlighet att höras. Han påpekar och säger det vi alla borde säga: solidaritet och medmänsklighet är ord som alltid borde stå överst på allas agendor, alltid. Hans röst får mig att känna hopp. Förtröstan nästan, tillit till min nästa.
Som hon, och han, och hen, som gör sitt bästa för att hålla sig till rådande restriktioner och rekommendationer. Hon, han, hen som förstår att de finns för allas vårt bästa. Att ingen har hittat på att vi ska gå och handla en och en, eller helst inte alls när vi inte behöver något för att överleva, på pin kiv, utan för att vi har chansen att rädda liv på det sättet. Han, hen, hon som håller avstånd inte av distanserade skäl, utan av omtanke och kärlek. Hen, hon, han som håller sig till sin bubbla av nära och kära och vet att det kan vara just med den enkla åtgärden som vi räddar ett liv. Räddar någon från onödigt lidande, i värsta fall en för tidig död.
Som de som fötts med en hudfärg som omedelbart, vid första anblicken, diskriminerar dem från alla fördelar som många av oss tar för givna. De, som diskvalificeras som likvärdiga, jämbördiga, värdefulla och unika, innan de ens har hunnit öppna munnen. För dem känner jag en sådan ömhet. För dem vill jag böja mitt huvud i ödmjukhet. För att de orkar. Orkar existera. Inspirera. Gå upp om morgonen och göra skillnad. Fortsätta en kamp som aldrig borde behöva funnits. För dem gråter jag. För att de är så modiga som orkar leva under sådana orättvisa förhållanden.
Som intensivvårdspersonalen, som all sjukvårdpersonal. De som bara måste orka. De som bara jobbar och jobbar och jobbar. Som inte har möjlighet att ta semester. För alla dem. För alla de som borde vila nu. Återhämta sig. Få en smula solljus på nosen. För dem känner jag en kärlek som är högre än alla decibel. För dem känner jag en respekt som inte går att beskriva i ord. R-E-S-P-E-C-T.
Kärlek. Kärlek. Kärlek. Känner jag för alla dessa icke-främmande främlingar. Eldsjälar. För deras kamp. Mod. Glöd. Civilkurage. Uthållighet. Ihärdighet. Kärlek. Kärlek. Kärlek var ordet. Kärlek känner jag till er, mina vänner.
Låt oss hålla kärlekens låga levande. Kärleken till våra medmänniskor världen över.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Och precis som alla supermodiga människor gör ju också jag då, ehum, skriver en dikt om det hela. Host, host och skämskudde på det. Men jag är ju ganska bra på det. Att skriva lite. Eller mycket. Eller för mycket. Here we i alla fall go:
Hon sover
Med öppna ögon
örat mot marken
lungorna fyllda av dyrbarheter
luft
tanken full av sådant hon inte får glömma
Hon vaknar
redan klarvaken
naken och rädd och hungrig efter att få göra
något
Hon klär
tanken i ord
och handling
Hon gör något
fast hon inte vågar
eller vill
hon måste
måste
måste
förstå
Hon klär av sig igen
och igen
för hon vill vara hudlös
när hon försöker förstå
greppa allt det ogreppbara
Handsken är kastad
någon måste göra något
hon är någon
hon är jag
hon är du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar