- Finns i sjön, sa mamma-rockan

- Aaaaaaaahhhhhh. Vad var det där?!!!??? Såg du!!????

- Va? Vad? Vad då då? Var? Vad menar du? Jag ser inget. Allt är ju lugnt. Sjön suger inte. Sjön är lika lugn och fin som en filbunke.

- Blev ni rädda? Bli inte det. För jag har skickat in Tröst-fisken åt er. Tröst-fiskens lugna stämma kan få den minsta mört att mörka sina innersta rädslor. Få dem att stilla sina gälla gälar och börja utveckla ett par rejäla, lugna lungor istället

- Men vad är det där runda då? Det med prickar på? Det som ser klotrunt och helfestligt ut? frågar den ständigt vakna Kalasfisken.

- Det funderade vi också på. Sa Undrar-flundrorna uppstudsigt i kör.

- Verkar konstigt alltihop, luktar prickig korv och ost och så, fast jag är förstås mest vegetarian av slentrian, sa Spanar-spättan. Hon kallas förresten oftast bara för Bättan.

- Blev hungrig när du snackar så där gott och blandat och sill och krill, sa den glupska orm-ålen. Ja, han heter förstås Nålen. N som i Något-gott-skulle-allt-smaka-bra-nu- Och ålen för att han är så hal och slipprig och så.

- Aj, aj, aj, aj!!!, sa hela familjen Plankton. De påstod att någon kastat något hårt i huvudet på dem allihop en gång i tiden. Därför heter de Amöba i andranamn. Något de oftast gillar, och som gör att de går i hamn med att säga en del knasigheter ibland. Gullegrisar är de ju allihopa ändå. Eller gulle-firrar då.

- Men se där, Bröstfisken tittar fram. Man skulle lätt kunna tro att hon alltid är på g, extrovert som hon är - och expert på att visa upp behagen hela långa dagen, men icke. Hon gillar inte uppståndelse. Gillar inte ytan. Gillar mest djupa samtal på djupet. Går gärna till botten med det mesta. Hon rör sig helst inte på grunt vatten alls, förstår ni. Även om det händer att hon stöter på en och annan grynna.

- Och ser man på, där skymtar den gröna Jag-var-allt-här-först!-fisken. Det säger han alltid. Men det finns det ingen som kan bekräfta. Inte ens eremitkräftan vet. Fast varför skulle den det?

- Det här är eremitkräftans moster och motsats - Mamma-rockan! Hon har klor hon, fast hon inte i swimmingpoolen alls bor hon. Hon rockar fett, fast hon är som en sylfid. Har alltid en glad mun och en skarp profil. Det händer att hon filosoferar, undrar om inte livet innehåller något mera än vatten, vatten, bara vanligt vatten? Men hon har svaret gömt där, bakom sin öronsnäcka. Svaret på var livets verkliga mening finns: I sjön.

- Det luktar kallt kaffe här på kvällskanten, sa den barmhärtigaste fisken av dem alla, när mörkret plötsligt föll.

- Lugn, bara lugn, det finns te också, kamomill. Jag kan hämta om du vill - om du inte kan vila, sova räv eller ens slumra, när bottenslammet luktar av en utslängd slatt termos-koffein, sa Tröstfisken alltjämt lika trösterikt.

- Inte en krusning, sa Pluto Plankton krasst till sin platoniska kärlek Pluttan, när månens undersida nådde hans grumliga, gula lins.

Hej på er. Här är jag: Blötis. Den allra hemligaste fisken i sjön. Vig är jag också. Backar aldrig från att gå upp i brygga, även om jag kan bli lite blödig ibland när skam går på torra land. Det är jag som brukar nafsa efter din stortå på sommaren då och då. Lilltå, om jag bara är småhungrig. Kul att ses. Även om mina cykloper nog klår dina klåpare till ögon när det gäller att få syn på det mesta som finns i sjön. 

Eller i havet. Eller i det lilla kärret för den delen. I tjärnen finns också kärnan av själva amfibie-livet. Fina fiskar. Gnäggande sjöhästar. Lysande sjöstjärnor. Och meningen med livet. Det finns här. Allt finns här - i sjön.

Sköt om er. Och simma lugnt.

<3

/Blötis

ps Matte hälsar. Hon har inte drunknat eller glömt er eller så. Hon ska bara mata ett par småfiskar till, snickesnacka lite med en makrill på glid, och fixa ett och annat nödvändigt livsmål i sin egen guldfiskskål. Hoppa från högsta trampolinen? Nja. Blir nog snarare kaffe med dopp. Hon är ju en badkruka av rang. Sedan hörs ni säkert snart igen. Kanske redan innan laxen hinner leka ikapp med braxen? Laters alligators.