Det börjar ju bli dags att göra i ordning utflyktsväskan ordentligt. Diska termosen och muggarna och så där.
Satte upp ett par små saker som ska påminna oss om att snart, snart har vi möjlighet att ta del av allt det gröna där ute igen. Via vår fantastiska allemansrätt. Rätten att vistas i vår vackra natur. Och alla skyldigheter vi har att inte förstöra och skräpa ner den. Naturen tillhör oss alla. Den är vårt gemensamma arv och ansvar. Plocka upp efter dig, säger den lilla nallen på pusslet till dig. Och den andra nallen säger samma sak. Och nallar vet ju bäst. (Såg ni klippet på de små björnarna som lekte i snön i Lycksele? Måste ju vara själva sinnebilden av gullighet!)
- Hoho! Jag ropar på mannen, det är det som låter. Vill att han ska komma och hålla ett par saker åt mig, åt oss.
Det är viktigt att göra det man kan, och inte enbart det man är tvungen att göra. Jag valde bort att sätta citationstecken runt de kloka orden, för att det inte är ett helt korrekt citat. Men innebörden är precis som den ska. Själva essensen av det Thomas Lindén sa på den myndighetsgemensamma pressträffen igår är fullständigt korrekt.
Vi kan inte bara göra minsta möjliga nu, vi måste göra vårt allra bästa. Det är därför de här två pusselbitarna blir över. För att pusslet inte på långa vägar är färdigpusslat. Vi måste fortsätta hålla i och hålla ut, hur uttjatat vi än tycker att det är.
Vi måste fortsätta att hålla avstånd, både inomhus och utomhus. Vi måste fortsätta att bara umgås med de i vår egen bubbla. För smittspridningen är ju fortsatt väldigt hög, mina vänner. Och vi vill väl inte att en enda person ska behöva bli sjuk i onödan? Att hålla avstånd kan bokstavligen rädda liv, glöm inte det!
"... Man vet aldrig vem som blir svårt sjuk. Nu har vi mycket yngre patienter. Man behöver inte ha riskfaktorer, utan det slår väldigt olika och man kan bli fruktansvärt sjuk ..."
"... Initialt var det äldre personer som drabbades. Vi ser skillnad nu i vår - vi har yngre patienter som är precis lika dåliga. ..."
Orden enormt sjuka ekar i mitt huvud efter inslaget jag såg tidigare i veckan, från intensivvården i Varberg där Maria Meirik, medicinskt ansvarig läkare, och Karin Stenerös, IVA-sjuksköterska, arbetar. Enormt sjuka.
Det är upp till oss alla att ta vårt personliga ansvar för att inte fler ska drabbas av den här syreberövande sjukdomen som vi alla kan namnet på vid det här laget: Covid-19. Vi måste alla hålla ut och hjälpas åt för att sjukvårdspersonalen alls ska orka med sin fortsatt övermäktiga, omänskliga arbetssituation. Vi måste kämpa för att de ska orka kämpa. Vi måste inte bara plana ut kurvan, vi måste hoppa den helt platt, tänker jag. Platt som en pannkaka. Platt som en punktering.
För nu är det verkligen dags att hjältarna inom sjukvård och annan samhällsviktig verksamhet får en lång, lång semester snart. Det är de värda. Och alla är värda ett så värdigt liv som möjligt. Utan onödig sjukdom. Och onödig blir den, i takt med var och en som inte tar personligt ansvar för att göra så gott den kan för att inte bli smittad eller smitta någon.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Det är därför de sitter på var sin sida där på köksväggen, för att påminna oss alla om att hålla avstånd, även utomhus. Snart är det dags för picknickväder och härliga solstunder med en kopp kaffe, eller varm choklad, i handen. Men vi måste hjälpas åt nu, för allas skull. För sjukvårdens skull. När vi har kommit en liten bit längre på vägen, när smittspridningsvägen har förkortats så mycket vi bara kan, med hjälp av våra egna insatser och förhoppningsvis med hjälp av varmare väder, då kommer jag pussla ihop björnarna på väggen igen. Till dess får de allt snällt hålla avstånd, precis som du och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar