Hon fryser kanske, men får stå ut.
Det är ändå vår.
Vädergudarna verkar ha andra planer, där de ogenerat häller ut snökristaller över det som var tänkt som grönt.
Det yr där ute, himlen har samma färg som måsarnas vingar.
Är det därför som de skriar högre?
För att vi ska förstå att de finns där uppe?
Eller önskar de sig något helt annat?
Fetare maskar?
Varmare vindar?
Dummare människor, som drullar och dräller ut mer sopor på marken när marken är grönare.
Mossan är alltid grön, mössan ibland.
Endast två prickar som skiljer mellan någon som är skönt mossig och någon som är varm om april-öronen.
Är de svarta fåglarna avundsjuka på måsarnas kamouflage, där de flyger nästan vingspets mot vingspets?
Frågorna vi människor ställer oss verkar aldrig sina, även när svaren mest påminner om sur mjölk och beska droppar.
Dame i blåt, ställde hon samma frågor då, i början på ett annat sekel, som vi gör nu, jag bara undrar?
Kvinna i blått, skulle hon kanske hetat om någon döpt henne här på andra sidan sundet.
Lady in a blue dress, står det på baksidan av vykortet som någon som förmodligen inte finns längre har skickat till någon som verkligen fanns.
Harald Giersing.
Vad tänkte han på, när han gav henne korta ärmar, borde han inte målat dit långärmat, när det så ofta blåser snålt omkring oss?
Kanske var hon lika hoppfull som våren själv, när den låter sina knoppar trotsa frost och bitande blåst?
Kanske vägrade hon frysa?
För att den som älskar sällan fryser mer än en kort skälvande sekund i taget.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar