Det är de små, små detaljerna som gör det

Ni vet ju hur jag brukar jobba. Alltså jobba med mina saker. Jag brukar ju leta efter något här hemma som jag bara inte kan hitta. Inte i något av prylskåpen. Inte i något annat skåp heller. Inte i den gistna, skeva, dammiga träkistan full med saker som jag brukar glömma mellan varven. Lite så jobbade jag häromdagen. Hittade något - någon - jag inte letade efter: The Queen. 

Där låg hon väl inslagen i en tygbit. Det kändes som att det var dags för henne att få komma fram ett tag igen. På den lilla minnestallriken firade hon tjugofem år på tronen, tror jag bestämt. Och nu är det nästan fyrtiofem år sedan som minifatet kom till som minne i samband med det jubileet. Åren går, men The Queen består. Still going strong. Väl omhuldad i min hylla står hon, och sorgen beklagar vi förstås.

Hej på er förresten. Tänkte ni ville ha en tidig helghälsning från eviga kvinnor och dess vintage. Tänker jag rätt? I vilket fall som helst får ni stå ut med mig, och några foton. Nytagna, på en del små ändringar och sådant som kommit till (och dragits ifrån) de senaste dagarna. Fåglarna utanför sjunger så högt att man kunde tro att de var glada över det tidiga morgonljuset, eller nåt. Spetsar jag öronen riktigt hårt kan jag ändå ana mannens lugna, trygga, sömntunga andetag i sovrummet. Som en lätt ljudkuliss bakom den filande, morgonfärska fågelsången. 

Den här gamla krattan alltså, bättre ställe att hänga upp diverse dekorationer på, får man leta efter länge. Men se där, nu har visst (ännu) en fågel landat här uppe också. En (inte helt) livs levande vintage-fågel. Alldeles ouppstoppad är den. Och tyst.

Och titta! Jag har inte lyckats släcka vårelden ännu! Den blommar fortfarande oförtrutet i sin näpna gräddsnipa. Den är nästan överdådig. Om nu något så litet kan passa in på ett så storblommigt ord. Till höger har jag dock en plan b i form av en papperspetunia, i fall den vänstra skulle glömma att påminna mig om att vattna den i tid eller så...

Sorry, här kommer ett par bilder till på vårt långtråkiga vardagsrumsbord. Stort är det ju, för att både kunna rymma diverse "pynt" och dessutom fungera som jobb- och avlastningsbord. Men nu handlar det ju om de här spelpjäserna som jag visade er häromdagen. 

Fick ju snilleblixten att de skulle agera piggar på kottisens rygg, liksom. Trädde på de vita utanpå de mörka (för så ser ju dessutom igelkottens riktiga taggar ut - mörka längst in mot kroppen och ljusa längst ut), tänkte att det var lika bra att ha alla framme på samma ställe. Men då förstod jag varför det aldrig blir något spelat med det där ökenschacket numera - det fattas ju en pjäs.

En vit spelpjäs saknas. Alltså fick det bli bruna taggar. Bara bruna taggar, eller piggar då. Piggar upp!

Det var en vas jag letade efter, med en fågel på, när jag hittade drottning E alltså. Den hittade jag givetvis inte - vasen. Men jag hittade en häst. Minns ni den här? Var några år sedan den stod på första parkett ju, tyckte det var dags nu. Blev ganska fin där i hyllan, va? Hästen, eller åtminstone avbildningen, är från samma år som queen E:s nämnda tjugofemårsfirande dessutom - 1977. Syns på ramen om inte annat, att det är sjuttiotal vi talar om här. Även om förlagan till trycket snarare är 1700-tal än 70-tal. 

Här på den blå köksbänken är det mesta sig likt. Bara en rosenböna som fått sätta sina nya, gamla frön där bakom ram utan glas, bland allt det andra invanda och kära. 

Det var det. Nu tar vi ett äpple, va? Eller nej, lite morgonte först om jag får be snällt. Och en ostmacka. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det är förstås vår kära Povel Ramel som jag travesterar - hyllar - i rubriken, även om hans roliga visa/dialog heter lite annorlunda. Det är ju de små detaljerna som avhandlas i den pratiga sången, och jag tänkte vi kunde ta ett par strofer bara, bara för att de är bra. Och för att jag tänker mig den tjatiga, smågnabbiga tidsvisan som en hyllningssång till det brittiska kungaparet och alla åren de fick uppleva sida vid sida. Om vi byter ut hemmets lugna vrå mot slottets, så borde det passa ganska bra. Hos Povel Ramel-sällskapet kan ni läsa resten av texten, om ni vill. Där hittar ni många av Povels roliga, knasiga, fyndiga och underfundiga låtar. Anyway. Here we go:

"... Och tiden gick på, 

och klockan den slog.

Ding Dong Ding Dong,

Dingdingding Dingelidong.

Och pojken han så

till brud henne tog.

Se'n i hemmets lugna vrå

ljöd deras kärlekssång.

Tiden gick, klockan slog,

tiden gick, klockan slog.

Tick Tack Tick Tack

Tick Tack Tick Tack ..."