Sprang, nåja, runt som en galning och försökte fånga det sprakande eftermiddagsljuset från alla möjliga håll och vinklar, en av de hittills ljusaste dagarna som passerat. Ni vet, försökte härma solens oefterhärmliga förmåga att göra allting vackert på något nästan förtrollat sätt. Till och med disk och sådant trist. Fast det vet i tusan om inte gränsen är nådd för till och med solens förmåga här? Kan solen verkligen förvandla hemmets sopsortering till något otrist och nästan vackert? Hm.
Vem bor här? En liten pippi? En liten nykläckt fågelunge? En innebörd? (Är ni med på den väldigt västsvenska och svengelska vitsen? Innebörd? Inomhus-fågel. Inne-bird... hahaha). Nej, här läggs ett av våra mest dåliga miljösamveten - värmeljusens rester. De där metallkopparna som känns som man skulle, borde, undvika helt och hållet egentligen.
Men vi har verkligen bantat ner mängden värmeljus överhuvudtaget vid det här laget. Använder mikroskopiskt små mängder jämfört med, låt oss säga, för ett tiotal år sedan när allt skulle tändas alltid. Numera får det räcka med något litet kvällsmys i taget, gärna något i form av något klimatsmartare än traditionella värmeljus. Gärna något med stearin eller bivax.
I fågelhuset bor i alla fall koppen och metallploppen som blir över när värmeljuset brunnit ut. De ska väl fortfarande sorteras i metall, tillsammans? Man ska väl fortfarande bara tänka på att lossa "ploppen" från själva metallkoppen innan man slänger ner det ena och det andra tillsammans, där i metallavfall? Alltså inte i metallförpackningar på den lilla återvinningsplatsen, utan i metall på den större återvinningsstationen. Rätta mig om jag har gamla och inkorrekta uppgifter på något sätt.
Nä, nu går vi raskt vidare till något roligare, va?
Vi tar ett par steg mot dörren som leder in till en av mina arbetshörnor. Ja, solen sitter fortfarande kvar där på dörren. Det är ingen adventsstjärna längre, jag omvandlade ju den till en strålande mys-sol istället, remember?
Men den här gången stannar vi inte bara i arbetshörnan, vi tar oss ändå in i det heligaste - sovrumsdelen. Där ligger böckerna vi håller på med. Det handlar om musik och ljud, fortfarande, vår nuvarande avkopplande och högst lärorika högläsningslitteratur. Men där ligger också romanen vi nyligen påbörjat. Något jag velat läsa länge. Länge.
Otrendigt obäddat. Kommer ni ihåg när "alla" skulle visa upp sina sängar i obäddat skick för några år sedan? Alltså alla, som i ett flertal bland de trendigaste inredningsbloggarna (som de kallades innan det där ordet på i började användas överallt). Överallt låg lakan och kuddar i oreda. Fast ändå liksom i arrangerad oreda. Nu verkar det fenomenet ha dött ut. Numera ska det väl vara piffat och sträckt som värsta hotellbäddningen? Ett tag där emellan skulle "alla" ha skrynkliga lakan. Samma typ av mörka, trendiga linnelakan låg och tog igen sig på "varenda" offentligt fotad säng. Haha. Sådant är lite kul ändå. Att det går trender i allt.
Trendighet är i och för sig inte ett modernt fenomen. Förr, som i förrförr, skulle det vara manglat och stärkt så att de broderade monogrammen och de vävda lakanen nästan kunde stå upp på morgonen - av sig själva. Och örngottsbanden skulle vara krusade med särskild tång. Och så vidare.
Men kvalstren trivs allra sämst när det är obäddat, så obäddat är bäst. Även om även jag har svårt att låta bli att bädda ibland - det ser ju lite trist ut trots allt. Mysigt, men trist.
Zoom. Zoom. Här på vikväggen jämte sängen hänger han, jämt. Mannen, myten, musikern. Ni minns kanske att jag berättade häromdagen att jag slängt ett suddigt foto på honom, till hans, hihi, förtvivlan. Men här hänger ju fler lagom suddiga små foton tagna för ganska många år sedan nu. Finaste, bästa, snällaste. Aldrig ska de slängas, min vän. Promise!
Men se där - en gubbe till! Tänk att en så retro-trendig konservburk står och skräpar i vårt kök. Inte ofta vi äter Bullens korv, mina vänner. Men ibland händer det. Bra utflyktsmat. Eller "bra". Snygg är burken i alla fall. Den ska diskas och återanvändas.
På diskbänken pågår det helt oredigerade livet. Här står fler burkar som ska diskas och återanvändas. Här kan man också se att vi inte plastbantat bort varenda plastpryl - ännu. Det bästa är ju att använda sina gamla prylar så länge det går, även om man helst inte vill ha plast alltför nära varm mat idag. Tänk förr, som för ett tjugotal år sedan eller så, då förvarades ju nästan all mat i plastburkar och plastbyttor. Lite läskigt att tänka tillbaka på, onekligen.
Då är det allt desto mysigare att se vårljuset strömma genom den gamla, bulliga glasbuteljen, hör ni!
Glasflaskor och färgade glasvaser blir fina ljusfångare i fönstren. Bara ett litet glasklart tips så här i slutet av veckan och i början på den trevande, blyga våren.
Tänk, det måste varit alla vårväder den här veckan. Snö. Regn. Stekande sol. Storm, ja nästan. Väderomslag är väl bra och gott och väl, så länge de håller sig på mattan - gräsmattan - och inom klimatsmarta tomtgränser.
Sköt om er.
<3
/helena
ps "... 124:an var så full av starka känslor att hon kanske hade glömt att hon alls förlorat någonting. Det fanns en tid då hon spanade över åkrarna varje morgon och varje kväll efter sina pojkar. Då hon stod i det öppna fönstret utan att bry sig om flugorna, med huvudet lutat mot vänstra axeln och blicken spejande åt höger. En molnskugga på väggen, en gammal gumma, en get som gick lös och gnagde på buskarna - alla liknade de först Howard - nej, Buglar. Så småningom upphörde hon med det och deras trettonåriga ansikten bleknade bort och förvandlades till babyansikten som bara kom till henne i sömnen. När hennes drömmar strövade omkring utanför 124:an, vart hon ville, såg hon dem ibland i vackra träd där man knappt kunde urskilja deras små ben i lövverket. Ibland sprang de på järnvägsspåren och skrattade tydligen alldeles för högt för att höra henne, eftersom de aldrig vände sig om. När hon vaknade trängde sig huset på henne: där var dörren där kexsmulorna låg utströdda i en lång rad, den vita trappan som hennes lillflicka älskade att klättra i, vrån där Baby Suggs satt och lagade skor ..."
/ur Älskade, Beloved (i original), 1987
av Toni Morrison
med översättning av Kerstin Hallén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar