"... Jag ser på min hand: kanylen i handryggen, stora blå ådror. Är detta jag? Nej, det kan jag inte känna, och det är en skön känsla. Skönt att vila ut från jaget som sett och varit med om allt, eller åtminstone allt möjligt, slitits ner av alla upprepningar, alla dagliga rutiner, obevekliga och oföränderliga, borsta tänderna, koka tevatten, gå ut med soppåsen och så vidare. Skönt att slippa allt detta döda, tänker jag. Men så var det också värmen man gett och fått, 'älska en vacker kväll', sanningens glimt i det mjuka greppet när man glider in i varat självt. Solen på en vit vägg vid Medelhavet i december. Men var fanns jaget i de där fullkomliga ögonblicken? Borta också där. Var det inte det som var lycka: att inte snubbla över sig själv. ..."
Hasse, han heter så, han vars sista tid i livet vi får följa i Carl-Henning Wijkmarks roman Stundande natten. En bok som mer eller mindre helt handlar om döden, kan det verkligen vara något att hänga i den litterära julgranen, undrar ni?
Ja. Det är mitt enkla, korta och koncisa svar. Ja, det kan det. När språket flödar så här. När rytmen i raderna och meningarna och deras innehåll fyller varje nyfiket läs-ben i ens kropp, då är det en ren och skär njutning att läsa om döden. Det är ju alltid skönt att konstatera att det är någon annan som ska dö nu, inte du. Men en dag är det du som ska dö, därför blir Hasses unika liv och död och funderingar runt dem ändå allmängiltiga i en viss mening.
Evigheten, kom den först? Eller livet? Tomrummet, eller det vi fyller det med? Diskussionen om hönan och ägget finns även här, den tar aldrig riktigt slut.
Det är de två varma och omtänksamma sjuksköterskorna som blir Hasses sista "kärlekar" i livet. De fyller hans sista tid med mer än bara smärtlindring och livsuppehållande vård. Men det bästa med den här boken är nog tankarna och dagdrömmarna och de nattliga dito, som mer och mer går i varandra i vår huvudkaraktärs, trots smärtor och andra kroppsliga umbäranden, dyrbara själsliga final.
Vi är kanske inte så bra på att prata om döden, vill helst ägna oss åt livet så länge vi bara kan, och det är väl både väl och sunt, men att få bli en del av någon annans sista resa känns både som en ynnest och en lisa för själen på något vis. Rädslan finns där, skräcken också, men den blandas med lika delar lättnad och förlikande med upplösningen. Våga läs den, säger jag. För inget är så skönt som att få ta en filosofisk och lärande genväg genom någon annans funderingar och kunskap. Här finns också tankarna från flera stora tänkare, genom Hasses försök att till slut få grepp om vad det här med att dö egentligen handlar om. Vi får läsa en del av det som han läser där på sängkanten. Bland annat följande:
"... Motvilligt påminner jag mig Cioran, en annan sorts nihilist och en av Georgs favoriter. Han påstår att det fina med plågor är att de hindrar oss att bli blaserade. Jaha tack, men det är för puritanskt för mig. En annan gång hyllar han döden öppet och ser den som ett framsteg i förhållande till livet, där man först som senil kan uppleva lycka. Lyckan skulle jag alltså inte hinna med. Cioran är för kokett tycker jag, man behöver inte bli senil för att njuta av en oreflekterad lycka, den står ju till buds också för barn och förälskade.
Man märker att det är en avfällig prästson som talar, inte minst när han säger att spekulationer om ett liv efter döden ligger bäst till för sysslolösa människor som Buddha eller Jesus; med heltidsjobb hade de bara varit banala gnällspikar och kufar. Ciorans vällustiga religionshat bottnar förstås i bundenhet; han påminner om en predikant som ständigt fördömer pornografi och därvid röjer en omfattande sakkunskap.
Mitt eget behov av religion och metafysik har aldrig varit stort, men jag måste medge att kristendomen gav ett stöd för samvetet, så att man inte behövde 'gilla läget' och anpassa sig till för tillfället rådande förhållanden. Nu gäller anpassning ända in i döden, det är ju vårt stora misstag som hindrar oss att växa. ... "
Puh. Långt och krångligt citat, jag vet. Men jag kunde inte låta bli att dela beskrivningen av Jesus och Buddha som kufar med er. Haha. Så kul och vanvördigt samtidigt ju.
Och det där sista fastnar verkligen hos mig, det om anpassning till döds. Wijkmark, via Hasse, antyder att en "självständig hållning" är något som behövs hos var och en av oss. Och jag tänker vidare på att kanske är det ändå så att vi saknar den riktiga och djupa förmågan till det i vårt så uppstyrda och färdigserverade samhälle? Tål att tänka vidare på.
Att tänka självständigt är något som alltid borde uppmuntras, vilket inte ska förväxlas med anarki och en allmänt slapp faktaresistens, tänker jag. Att kunna tänka fritt kräver mycket förkunskap. Mycket reflektion. Många bra böcker innanför västen och huvudskålen och rakt in i hjärtat.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Om det är någon som känner till Cioran sedan tidigare, vill jag bara påpeka att jag tar starkt avstånd från hans tidiga politiska sympatier. Senare i livet, efter andra världskriget enligt Wikipedia, tog han själv avstånd från sin ungdomliga dumhet och okunskap, eller vad vi ska kalla det. Någon ursäkt för att ha fascistiska och nazistiska åsikter finns förstås aldrig, aldrig, men förklaringar kan ju någon alltid ge sig på att ha, antar jag. Ville bara än en gång ta tillfället i akt att uttrycka min avsky för den här typen av åsikter/obehaglig människosyn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar