En vit plastpåse far fram över en gul tegelvägg, som om den ville påpeka sin osäkra existens. Vinden är frisk, och jag hoppas att den inte är det enda som är det. Vi håller väl alla tummarna för att smittan ska gå ner efter påsk, och inte tvärtom.
Bakom björken en bit bort står en flicka och kramar stammen hårt. Krama på, tänker jag. Träden behöver vår omsorg. Träden behöver många starka armar som håller om dem.
- Aj, halskedjan skär in i nackskinnet. Nej, det går inte lika bra att hänga ett videoband runt halsen. Det är för tungt och otympligt, förstås. (Här tillbakarefererar jag till kassettbanden vi pratade om i fredags, för den som fattar noll, och inte har koll ett par dagar bakåt.)
Men det här ska handla om ett filmtips, så då tyckte jag ändå att ett videoband kunde vara passande. Även om det på ett sätt är väldigt opassande, så att säga. För det här handlar om en i princip helt ny film. Så några videoband kommer den säkert aldrig komma i närheten av.
Vi strömmade den för ett tag sedan. I samband med den åttonde mars faktiskt. Hade spanat in den redan vid nyår, sedan kom annat emellan, som det gör. Andra filmer och serier tog vår uppmärksamhet från Petrunija eller Petrunya, vilket som ligger bäst i just din språk-mun.
God exists, her name is Petrunya (2019). Där har ni hela titeln. Eller Gospod postoi, imeto i' e Petrunija i original. Gud finns alltså. Och hennes namn är Petrunija/Petrunya. Bra att veta, eller hur? Allvarligt talat är det här en ganska allvarlig film, som bitvis ändå är ganska rolig. Den behandlar ämnen som är vitala att fortsätta diskutera, eftersom de fortfarande finns.
Mer vill jag nog inte säga, mer än att huvudrollen spelas på ett så trovärdigt sätt att det knappt alls känns som skådespeleri. Zorica Nusheva gör Petrunija väldigt levande, väldigt verklig. Hon gör henne till en verklig människa. En människa som försöker existera i en ibland påfallande overklig verklighet. Overkligt ojämlik, förlegad och märkligt traditionsbunden.
Annars då? Jo, vi skulle ju lyssna igenom alla våra CD:s, fick jag ju för mig. Fick mannen att räkna ut hur lång tid det skulle ta, att ta sig igenom alla. Vad han kom fram till? Hehe. Ungefär två och en halv...månad. Jodå.
Om man skulle ägna åtta timmar om dagen, nej, inte arbetsveckor, utan sju dagar i veckan, åtta timmar varje dag - då skulle det ta ungefär två och en halv månad att ta sig igenom all ackumulerad mängd musik i vår CD-hylla. Och vi som inte ens har hunnit börja än. Då så, då vet ni vad vi ska göra den närmaste tiden. Hehe. Eller inte.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Lite spoiler alert här då, lite varning för avslöjande av handling i ovan nämnda film. Filmen som är både skriven och regisserad av Teona Strugar Mitevska, skriven tillsammans med Elma Tataragic. Filmen, som ni måste se.
Ville bara säga att jag tycker att framställningen av männen i "mobben" kändes lite väl karikerad. De påminde för mycket om grottmän för att verka realistiska. Men man får väl ta det hela med en nypa humor också. För visst kan kvinnor också bli så där, liksom bara för mycket, när de (vi) kommer samman i grupp? Kanske inte som grottmän, mer som kacklande, hackande hönor, kanske?
Fast det var kanske väldigt stereotypt tänkt av mig? Varför skulle kvinnor inte kunna uppträda som grottmän. Och män som höns. Eller kycklingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar