Ni börjar säkert tröttna på mig och mina stenkulor. Tycker säkert att jag börjar bli väl enahanda och trist. Men det kan inte hjälpas, det är det här jag håller på med just nu, så ni får helt enkelt snällt hålla tillgodo. Fast nu börjar jag bli klar, har bara en del redigering kvar, så snart dyker det upp en del annat här inne. Hoppas jag. Men först en till liten kul skapelse. Kunde bara inte låta bli att lägga änglar och grisar och äpplen åt sidan en stund, låta julen ligga till sig, så att säga, medan jag tänker på annat.
Elefanter. Det var dem jag tänkte på, vilket nog inte är så svårt att förstå, särskilt inte för oss som bor i Borås. Det är säkert många som vet att det föddes en liten elefantunge i vår djurpark för ett tag sedan. Sedan, kort därefter, föddes det en till. Vilket känns som både mirakel och magi samtidigt. Mirakel och Magi, de kanske borde heta så? ;)
Sedan hände det som inte fick hända, det sorgliga, och även för de initierade svårbegripliga: en av ungarna stöttes bort av den normalt så stöttande flocken. Den klarade sig inte. Den dog, trots massiva livsuppehållande försök från den kompetenta, djurvårdande personalen.
Läste om veterinären som kom den lilla, svaga elefantungen nära, hur kämpigt det var att behålla distansen i allt det känslofyllda. Hon funderade vidare över om det ändå kunde komma något litet gott ur det tragiska: att fokus sätts på den afrikanska elefantens mycket hotade situation. Den står högt upp på listan över jordens alla utrotningshotade djur. Många har hört av sig till djurparken, tydligen. Visat sin sympati, förstås. Många har då också undrat över vad man kan göra för att hjälpa till.
Bli Elefantfadder! säger jag bara. Gå in på wwf - Världsnaturfonden - och engagera dig genom ett fadderskap. En liten peng från många, många kan göra stor skillnad för de begåvade, roliga, intressanta och ståtliga djuren.
Tänk ändå, vad djuren kan få oss att känna. Få oss att känna mycket. Få oss att engagera oss. Djuren har den förmågan och inverkan på oss. De kan göra oss blödiga och känsliga. De kan få oss att tänka till, vilket såklart alltid är bra. Djurens utsatta situation behöver komma högre upp på allas våra agendor.
Men, glöm inte att den andra elefantungen lever. Och att ingen som har någon som minns den kan dö på riktigt.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Jag skäms lite för att säga det här, men jag har inte tagit tag i att bli djurfadder själv ännu. Varför inte det då, undrar ni nu upprört? Ehum. För att jag inte kunde bestämma mig för vilket djur, eller vilken natur (miljövärld) som jag allra helst ville stödja. Det livgivande marina livet, kanske? Den - bokstavligen - livsviktiga regnskogen? Eller tigern? Katter av alla de slag, ni vet ju att mitt hjärta slår extra slag för dem. Sköldpaddorna, de där stora, hm, de borde det förstås bli.
Eller bergsgorillorna, de som har fascinerat mig sedan jag som mycket ung läste om Dian Fossey och hennes egensinniga, modiga, oförtrutna kamp för första gången.
Ni hör ju, bara en massa undanflykter. För man måste ju inte bestämma sig för en enda grej, det går ju bra att skänka en valfri slant bara. Till Världsnaturfonden (wwf), eller någon annan djur- och naturvänlig organisation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar