Mjölet & kvarnen. Kvarnen & mjölet.

När jag hittade den här fina - eller ska vi säga finmalda? - byttan, visste jag direkt vart vi skulle åka och föreviga den.

Till den gamla kvarnen. Här, där historiens vingar slår några behjärtansvärda slag för det nära och hållbara.

Dekoren är så lagom naiv. Och färgerna. Vad ska jag säga om dem? Tja, ljusgrått och snyggbrunt, kanske? "Byttan" saknar sitt trälock, men det gör inte jag. För jag fick en tanke om hur jag skulle använda denna gamla köksdetalj på ett nytt sätt.

Undertill finns en av de äldsta Gefle-stämplarna, den som användes mellan 1913 och 1925. Och så finns där ett stort "H" inpräglat i själva massan. Flintgodset eller porslinet. Slutligen går det, med lite möda, att utläsa siffrorna 387. Letar frenetiskt efter ett namn på dekoren, men hittar inget som passar. "Ek", "Eklöv" eller "Ekollon" är mina bästa förslag. Har ni något annat förslag, så får ni gärna komplettera med det, om ni vill.

Men vad spelar egentligen fakta för roll, när det egentliga faktumet gäller själva känslan i det gamla föremålet? Jag bara undrar.

:)
/helena

ps Sedan kan det ju reta gallfeber på vem som helst, att man kommer hem med ett helt oskadat, ca hundra år gammalt, föremål och skadar det direkt. Ja, vad ska jag säga? Vad ska jag skylla på? Jag skyller på mina luttrade "husmorshänder". De känner inte att kranvattnet är alldeles för varmt för att diska ett så här fint föremål i. Godset krackelerar under glasyren. Och det är klart att jag blir lite ledsen, även om jag gillar patina, vill man ju helst inte orsaka den själv. I alla fall inte efter att ha haft saken i fråga i sin ägo i mindre än fem timmar. Alltså, varning för att diska gammalt porslin/flintgods i för varmt vatten! Sedan är det ju en helt annan sak att krackeleringar och sprickor många gånger kan bidra till ett äldre föremåls sociala charm och historia.