Det hänger alltid en tröja på tork här någonstans. Där satt den! Första meningen. Nu är det bara resten kvar. Hon kliade sig på låret, på blåmärket som sakta, sakta höll på att bli gult. Just nu såg det nästan grönt ut, med lite mörkare fläckar i mitten. Liksom kamouflagefärgat, fast hudfärgat hade dolt hennes klantighet bättre.
En gång hade hon fått för sig att hon skulle räkna hur många meningar som en normallång roman innehöll, det var bara det att hon inte visste vad som kunde anses normalt. Det hade hon aldrig vetat. Men det förde ändå något bra med sig, meningsräknandet, alla böckerna som låg nerpackade i kartonger blev uppackade. Alla de ärvda tegelstenarna, och några "småstenar", kom på plats i hyllan. Tänk att han hade läst så varierat, tänkte hon med förvåning.
Ibland önskade hon inget hellre än att uppfinna språket på nytt. De vanliga orden var så tråkiga. Och bråkiga. Ställde sig på tvären och hindrade flytet. Allt behövde rivas ner, för att kunna meningsbyggas upp igen. På ett nytt, nej inte nytt; meningsfullare sätt. Hon ville byta ut alla metaforer mot andra. Hitta andra betydelser och avslut. Låta stackatot bli piano. Långa haranger. Inte. Korta. Avhuggna.
Det handlar om kärlek, tänkte hon. Gör det inte alltid det? Eller hat. Fast motsatsen till kärlek, enligt klichén, är likgiltighet. Hon struntade i vilket, tog en sipp till ur muggen med "Världens bästa mamma!" på och kliade vidare. Denna gången i huvudet, så att den torra hårbottnen delade med sig av sin ständiga vinter till det mörka köksbordet framför henne. Hon märkte det inte. Log bara. Bäst att le åt eländet, tänkte hon och reste sig så häftigt att blåmärket kom emot bordet precis på samma ställe som det alltid gjorde.
Kaffet var kallt nu. Alla drömmarna var drömda och tröjan, ja, den var torr sedan flera veckor tillbaka.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar