PUSS!

Efterklok. Är du också det? Så där så det känns som att man vet precis hur det ska gå till, fast efteråt, när det redan är för sent. Om, jag säger om, jag skulle ha en återkommande kategori härinne, så skulle den definitivt handla om det. All efterklokskap samlat i ett uppsamlingsheat. Bara så där. Så här är det. Punkt slut. Haja liksom.

Vi kan ta de senaste dagarna som exempel. I måndags kom jag på att det nog skulle varit bra att ha haft med en länk av något slag, till Gefle Porslinsfabrik eller så. För källsäkerhetens skull, om inte annat. Men men. Det gick ju bra ändå och jag är ganska säker på att jag kan mina Gefle-stämplar på mina fem fingrar vid det här laget. Så sådär jätteefterklok var jag kanske inte ändå. Inte den dagen.

Men om vi går över till tisdagen istället, då ångrade jag flera saker. Efteråt. Som det här med "en slags slump". "En slags lycklig slump", skulle jag förstås ha skrivit. Det hade låtit bättre, och summerat mer hur jag faktiskt känner och menar. Nåja. Och så var det ett citat jag glömde. Någon av alla de fantastiska vetenskapsmännen visade sig vara poet också, han (tyvärr minns jag inte säkert vem det var...) skrev bland annat så här: Livet föddes i strandlös våg. Först minimalt, osynligt med förstoringsglas...

Angående i onsdags, där har jag inte hunnit vara efterklok än, och heller inte hunnit fortsätta skrivprojekt Bagage. Eller om vi ska kalla det projekt Kärlek?

Igår gjorde jag annat. En hel del annat. Inget värt att vara efterklok över.

Och idag då? Idag vill jag inte ångra en enda minut. Idag vill jag delge er en hemlighet som inte många vet: Att jag älskar den där rynkan som formas när han försöker göra ett o. Ett stort O.

Rynkan, strax nedanför munnen, har inte funnits där jämt, den kom till efter en ensidig ansiktsförlamning. Vi vaknade en januaridag för, låt mig tänka...tror det var sju år sedan nu, det var en både speciell och alldeles vanlig dag. Jag serverade frukost på sängen och såg att hans mun inte riktigt hängde med. Och så var det något med ögonlocket. Samtal till sjukvårdsrådgivningen, snabb taxiresa till akuten. Det var inget farligt. Men det tog ett bra tag innan vi fick veta det. Röntgen och ryggmärgsprov och en massa annat fick genomgås först. Sedan visste vi att det förmodligen "bara" var en partiell ansiktsförlamning. En sådan som oftast går över av sig själv. Efter ett tag. Efter några månader av ögondroppar, nattlig skyddslapp för ögat och ett halvt rörligt halvt orörligt face, var allt nästan som vanligt igen. Men ibland när han blir trött hänger det ögonlocket inte riktigt med. Och vid sidan av munnen bildas en ansträngningsrynka som inte fanns där förut. Rynkan som jag älskar.

Så idag tycker jag att ni ska pussa på just det området på era älsklingar. Området som kommit till. Ärret, rynkan, skavanken. Området som inte är perfekt, och just därför är alldeles perfekt! Pussa på det. Och ångra ingenting.

<3
/helena