Egentligen skulle jag skynda mig att städa färdigt. Men jag fick plötsligt en sådan lust att skriva några rader. Det var störtregnet utanför fönstret som gav mig lusten. Mannen i röd jacka går förbi för tredje gången. Han har huvan uppfälld nu. Om man klär (sig) i rött är man inte rädd. Sedan kan jag inte sluta tänka på varför jag tänkte så. Får inget skrivet på en lång stund. Hittar långsamt in i väven av ord igen. Den röda tråden som löper sick sack genom livet. Slår upp ordet sick sack bara för att försäkra mig om att det betyder allt det jag tror att det betyder. "linje eller rörelse som (regelbundet och upprepat) avviker åt sidan i vinkel från sin huvudriktning...". Livet, som inte vill låta sig infångas.
-Nä, nä, nä så lätt ska det inte gå. Så lätt ska du inte tro att det ska gå, säger kvinnan som jag försöker ruta in. Fast jag använder randigt papper. Ibland långrandigt. Hon är i min ålder, ser på mig med varma ögon. Aldrig har hon fått den uppmärksamhet hon förtjänat. Aldrig har någon lyssnat till hennes stilla böner. Ingen, utom möjligtvis Han då. Han däruppe. Han som styr och ställer och sparkar omkull hennes skurhink så fort något inte behagar. Hon kan inte låta bli att beundra det, lite i smyg, samtidigt som hon avskyr det. Att våga ta plats, tänker hon. Det borde alla göra. Inte bara bocka och niga och tiga och lida och gå hem och gråta, tyst, så att barnen inte ska vakna.
Armen värker. Hon gnider armbågen med den minst fnasiga handen. Livet svider. Livet stinker. Ändå älskar hon det. Älskar vattnet som sipprar ner mellan golvbrädorna. Älskar trasan som blir brun så fort. Mörkt brun. Hon gör nytta. Drömmer sällan om något annat, skulle vara att få tid att läsa då. Först måste hon bara lära sig det - att läsa. En gång hade hon chansen, han hette Charlie och sa; att om hon inte läst Shakespeare så kunde hon inte veta någonting. Inte något som var viktigt i alla fall. Något som gjorde skillnad. -Frankenstein. Sa hon. -Om honom vill jag läsa! Det sa hon mest för att säga något. För att inte verka dum. Och för att hon hört att det var en kvinna som skrivit om den ihopplockade människan. Eller monstret? Ibland kunde det vara svårt att se skillnad - mellan monster och människa. Om man blinkade två gånger kunde allt vara ändrat. Handen som gav en socker, munnen som sa de sötaste saker, kunde sekunden senare slå till. Klappa till hårt. En örfil som kändes genom kindbenet. En till över andra örat, så att det ringde som av kyrkklockor där inne.
Tankarna hördes tydligare när omgivningens buller suddades ut. -Klockan klämtar verkligen för mig, tänkte hon tankspritt när hon borstade tänderna med sitt svullna pekfinger. Morgonen efter. Grötens kladdighet satt fast. Som cement i mellanrummen. Hon klappade det lilla huvudet på vägen mot dörren. Såg den lilla vända upp sitt tandlösa leende och uttala något hon inte uppfattade. Den gamla kvinnan i soffan, nära intill den värmande lågan, såg som vanligt bekymrad ut. Kläderna i tjocka lager. Den starka färgen på ullfilten som hon bar över axlarna var för länge sedan glömd. Gömd. Bakom år och dag. Pannans värsta rynka slätades ut, för en kort stund, när hon mötte bilden framför sig. Mor och barn. Så lika varandra. Lika milda, godmodiga. Som om en högre makt ingjutit något i dem som ingen annan kunde se. Eller förstå.
Ytterdörren flög upp, fast hon försökte lirka försiktigt med dess tyngd. Stormen rev i det röda förklädet. Slet i den tunna huden runt ögonen. Och regnet bara fortsatte. Spöade skiten ur tall och gran och de mörka, kala björkgrenarna. Hon tog den överfulla tvättkorgen under armen, tvättbrädan i handen, och i den andra bar hon allt annat.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar