Rör om i din skräckblandning

Tre saker trängs längst fram i mitt huvud just nu: Långsamhetens lov, ordet "Galenpanna" och uttrycket...

...skräckblandad förtjusning. Funderar på vad jag skulle skriva om, om jag skulle skriva en skräckis. Alltså, om jag skulle skriva en skräckberättelse av idag. Vad är människor mest rädda för idag? Terror? Krig? Ebola? Malaria? Meningsskiljaktigheter? Meningslöst våld? Clowner? Trump? Nej, jag tror inte det. Tror att det är otvetydigt vad människor tycker är allra, allra läskigast att utsättas för idag: Långsamhet. Bevare oss! Om inte allt flimrar och flapprar förbi med ljusets hastighet så får folk panik och sätter på ännu en skärm, ytterligare ett ljud. Bara för att slippa höra sina tankar. Dina tankar. Dina innersta tankar och önskningar. Du, helt enkelt. Jag tror att många människor är rädda för att lyssna på sig själva.

Ja, jag vet att det finns de som inte kan få nog av att lyssna till sin egen röst... Men det är inte det jag pratar om nu, jag menar att man inte vågar ta sig tid att lyssna till sin inre röst. Så, ska jag ge mig på att skriva en skräckberättelse så får den handla om det...gäsp...gäsp...att ha det långsamt. Att våga ha det riktigt, riktigt, långtråkigt. Minns faktiskt inte när jag hann ha det senast. Lite synd, för det kan vara riktigt kul att ha tråkigt emellanåt.

Då skulle jag använda ett trist och torrt språk också. Låta handlingen seeega sig fram. Eller bakåt kanske? Krypa bakåt. Moooaaahhh. Såååå tråkig den skulle bli. Använda gamla uttryck som knappt någon använder längre och en del daterade ord, som "Galenpannor". Stephen King låter ordet i fråga måla en bild av en viss typ av människor, i kortromanen Solhunden, ur boken Mardrömmar (andra boken). Eller, det är väl snarare översättaren som väljer ordet galenpanna, förmodar jag. Vet inte för vilken gång jag börjat på berättelsen om Kevin och kameran. Senast jag började på den var den femtonde september, det vet jag med säkerhet eftersom själva berättelsen (mardrömmen) börjar precis så här: "... Den femtonde september var det Kevins födelsedag och han fick precis det han ville ha: en Sol. ..." Bara det tidmässiga sammanträffandet kändes lovande. Nu har vi snart läst ut den - ja, mannen och jag läser högt för varandra ur den långsamt och ganska omständligt berättade historien om tonåringen Kevin och kufen Pop och kameran.

Tänkte ni kunde få ett smakprov ur den, först vill jag bara nämna att Stephen King började skriva noveller redan i 10-årsåldern, men att han inte fick dem utgivna då, vilket var tur, för annars hade han kanske inte utbildat sig till lärare innan författarkarriären tog fart ordentligt, med vad som numera anses vara skräckklassiker som Carrie och The Shining.

Långsamhetens lov. Känn på det. Vad säger du, Kära skolminister Fridolin, borde vi inte löpa linan ut och döpa om höstlovet till det: Långsamhetens lov? Men visst, Läslovet är också ett bra förslag, för det är med skräck - och helt utan förtjusning - som jag läser om hur unga människors läsvanor är allt annat än regelbundna nu för tiden. Det måste vi såklart ändra på. Men först lite King:

"... Galenpannor var människor som spelade in tomma rum med dyrbar utrustning, inte på skämt eller som en kul grej på en fyllefest, utan antingen för att de lidelsefullt trodde på en osynlig värld och ville bevisa dess existens, eller för att de lidelsefullt ville få kontakt med vänner och/eller släktingar som hade 'gått hädan' ('gått hädan', det var vad det alltid fick heta. Galenpannorna hade aldrig släktingar som gjorde något så simpelt som att dö).

Galenpannorna inte bara ägde och använde psykografer, de förde också regelbundna samtal med 'andeguider' i den 'andra världen' (aldrig 'himlen', 'helvetet' eller ens 'de dödas rike' utan den 'andra världen') vilka förmedlade kontakt med vänner, släktingar, drottningar, döda rock-and-rollsångare, till och med ärkeskurkar. Pop kände till en Galenpanna i Vermont som två gånger i veckan samtalade med Hitler. Hitler hade berättat för honom att allt bara var skitsnack, han hade föreslagit fred i januari 1943 men den djävla bögen Churchill hade avvisat honom. Hitler hade också berättat för honom att Paul Newman var en rymdvarelse som var född i en grotta på månen.

Galenpannorna gick på seanser lika regelbundet (och lika tvångsmässigt) som narkomaner besökte sina langare. De köpte kristallkulor och amuletter som var garanterade att ha tur med sig. De organiserade sina egna små sällskap och undersökte kända spökhus på jakt efter de vanliga fenomenen: teleplasma, bordsknackningar, svävande bord och sängar, kalla fläckar och, naturligtvis spöken. De noterade alla dessa fenomen, verkliga eller inbillade, med samma entusiasm som en hängiven fågelskådare.

De flesta av dem hade jätteroligt. Några hade det inte. Där fanns den där mannen från Wolfeboro till exempel. Han hängde sig i det ökända Tecumseh House, där en storbonde på 1880- och 1890-talen bjöd sina medmänniskor på dagen och bjöd sig själv på dem på natten, det vill säga, han dinerade på dem vid ett högtidligt dukat bord i källaren. ..."

/ur Solhunden
från boken Mardrömmar (andra boken)
originalets titel: Four After Midnight
av Stephen King. 1990.



:)
/helena

ps Lite vintage-skräck blir det nog i kväll också. Jamie Lee Curtis i Alla Helgons Blodiga Natt från 1978. Tror faktiskt att jag bara har sett den en gång i sin helhet förut. Halloween heter den förstås i original, men det namnet har använts på så många uppföljare och småhafsiga ripoffs att det nästan känns lite löjligt vid det här filmlaget.