Datorn är trög, jag är trög, det mesta känns trögt. Det är en sådan dag. En trög dag. Kanske beror det bara på att jag har en hälsomässigt dålig dag, men ibland får jag en så stark känsla av att livet är absurt. Som när jag öppnar inboxen och Unicef vädjar om hjälp till världens alla katastrofdrabbade barn, samtidigt som någon annan desperat gärna vill tala om för mig hur jag ska bli lycklig i tio steg. Tio ENKLA steg. Jojo.
Och vore det inte på tiden att partiledardebatternas form gjordes om på något sätt. På något bra sätt, så att vanliga vettiga människor orkade lyssna på deras ofta saklösa tjafsande. - Det måste vara en repris. Det var det första jag sa till mannen när jag lyckats ta mig igenom de första tio minuterna utan att somna av tristess. Det är inte det att jag tycker att politik är tråkigt, tvärtom, verkligen inte, men när de står där i strålkastarljuset och kastar samma skit på varandra som de alltid gjort så blir man ju bara så...trött.
Att säga att man inte bryr sig om politik vore som att säga att man inte bryr sig om livet, så det hoppas jag att ingen som bryr sig om framtiden för den här planeten säger, men snälla, snälla, snälla någon kan vi hitta en annan form för debatterna?! Vad sägs om att låta barn och unga ställa frågorna istället? Låta vår faktiska framtid vara de som håller i mötesordningen kring de livsviktiga frågor vi alla borde ställa oss. Om vad som är viktigast. Hur det kan finnas en enda som tycker att det finns en enda fråga som kan vara viktigare än klimatfrågan är fortfarande helt obegripligt för mig. Mat på bordet, javisst. Skola, hälsovård, såklart. Viktigt, viktigt. Men är det inte allra viktigast att vi har ett klot att vara på? Ett klot att ställa maten, skolorna och sjukhusen på? Ett runt och grönt litet klot att ställa alla våra viktigaste frågor på?
Låt de unga komma till tals, ställa partiledare och andra politiker på plats. Debattklimatet skulle garanterat bli mer humant. Och frågorna som ställdes skulle helt säkert bli både viktiga och livsnödvändiga. För en gång i tiden hade vi alla den basala kunskapen om vad som är viktigast i livet: Att ta hand om varandra. Att värna om allas lika värde och rättigheter. Att alla ska ha rätt till rent vatten och utbildning. Att ingen ska behöva dö i sjukdomar som vi relativt enkelt kan jobba med att förebygga - som exempelvis malaria. En gång i tiden visste vi alla det. Sedan komplicerade vi till allting. Började bråka. Satte oss i sandlådan. Och blev så kallade vuxna.
Debatten i USA ska vi inte prata om. Orkar bara inte, även om jag faktiskt orkade ta mig igenom alla Trumps otroligt jobbiga påhopp. Inte i en enda sakfråga kunde han avhålla sig från att kritisera sin motståndare. Inte i en enda sakfråga kunde han ge ett genomtänkt svar. Clinton är kanske inte det rätta svaret på allas önskningar, böner och drömmar. Troligen inte. Men hon är kunnig, stark och erfaren. Och så ger hon sig aldrig. Det tyckte till och med Trump var en bra egenskap. Bara en sån sak.
<3
/helena
ps Run for President, säger de ju där borta, så jag kunde förstås inte låta bli att döpa min bild ovan till Run from the President. Men förhoppningsvis blir han aldrig vald. Det kan bara inte hända. FÅR bara inte hända. Så galna kan väl inte ens amerikanerna vara? Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar