En handfull tankar

Kan inte låta bli att gå fram till fönstret igen. Vill att den lilla ska komma tillbaka. Kanske missade den en stjärtfjäder eller så?
Rödhaken badade nyss därute, så ogenerat i det lilla fågelbadet.
Som om inget annat i världen existerade, som om livet hängde på rena fjädrar.
Sedan flög den in i snåren bredvid, fick det tunna grenverket att röra på sig.

Handfull, handfallen, handskakad och rörd.
Jag lurar på en titel till en sak. En liten, enkel sak bara. Men titeln är svår. Svårbestämd.

Och utanför gick damen i lila nyss förbi. Jag ändrar mig, ändrar tempus, ändrar tiden, ändrar hela tiden.
Från just till nyss till för en stund sedan. Sedan blir det snart längesedan. Och mörkt.

Damen i lila. Allt i lila. Kappan och kjolen och hatten. Till och med väskan. Käppen är i och för sig inte lila, men allt annat.
Käppen går bestämt upp för den lilla backen. Damen också. Där möter hon en pojke som verkar bli lika fascinerad som jag. Han backar sig ner för backen. Går baklänges. Med ryggsäcken löst hängande över överarmarna. Han har en mössa som ser stickig ut. Han kan inte slita blicken från allt det lila, allt det väl genomförda.

Jag kommer aldrig bli så där genomförd, tänker jag. Kommer alltid förbli ofärdig. Haha, det lät fel. Freudianskt? Vi kan väl säga ogenomtänkt istället. Låter i alla fall bättre. Kommer alltid vara ogenomtänkt.

Det blir bäst så. När saker får falla på plats i sin egen takt. Mönster och färger. Och blommor. De vissna och de andra. Huller om buller i en egenskapad rytm. Här ligger vantarna och väntar. Och här bredvid stråhatten, som drömmer sina huvudlösa sommardrömmar. Ingen behöver veta att de känner varandra.

Precis lika lite som någon behöver veta att polisbilen som just körde förbi, i samma lilla backe, gjorde mig olustig till mods. Den tog det mjuka, lila med sig och lämnade min fantasi färglös och naken bakom sig. Men jag kommer igen, vänta bara.

- De skapar trygghet, sa någon. Jag undrar jag. I mitt stilla sinne rinner funderingarna ljudlöst genom betongkvarteren. Fåglar som vinterbadar, höstbadar, skapar trygghet. Svarta katter mot vita fönsterbleck skapar trygghet. Lila damer skapar trygghet. Och små pojkar som vågar stanna upp en stund och fascineras. DET är jag säker på.

<3
/helena