Är det så här vi ska överleva mörkret?

Redigerar bilderna jag tog tidigare. Några av dem behåller jag precis som de är.

Läser samtidigt att Harry Martinsons rymdepos Aniara ska bli film. Om en farkost som förlorat kursen någonstans mellan jorden, Mars och Venus.

Det var så bländande stjärnklart runt omkring mig, när jag stod där ensam på den svarta gräsmattan.

Och jag tänker ännu en gång, på att det här kanske är själva grejen - att bara låta kameran blixtra rakt ut. Låta linsen visa vägen. Ingen vet vad som kryper fram ur mörkret. Lite samma som med rymden.

Det är så läskigt svårt att vänja sig vid att mörkret faller. Varje gång, varje år är det lika svårt att förstå förändringen. Men den känns i kroppen. Som ett omvänt uppvaknande.

Det är bara stjärnorna som kan trösta en när man inte hinner se det man ska innan ljuset är borta. Men hey, kanske är det mörkerfotografering som är grejen? Bara att skjuta av rakt ut, rakt in i natten, och se vad som väljer att avteckna sig.

<3
/helena

ps I eftertankens kranka blekhet, ser jag att det nog vore bättre att använda ordet överlista. Är det så här vi ska överlista mörkret?