Inte bara bröst

"... Att röka är som att ställa sig i vägen för ett hagelskott. Det är en slump var man blir träffad. Har man tur så råkar man inte ut för någon allvarlig skada. Det är sant. Men det är också sant att ingen rökare går helt fri från skador. ..."

Haha. Förlåt, men jag måste bara få skratta. De återgivna orden är självklart inte alls roliga, men att Socialstyrelsen 1977 (ur Råd för Rökare. En liten bok om tobak. Utgiven av Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning, 1977) kunde uttrycka sig så klumpigt rättframt tycker jag är helkul. För visst är jag den första att ta avstånd från cigaretter och cigarettrök, det vet ni, men att jaga efter själva rökaren på det sättet tycker jag var/är osmakligt. Tror inte man kommer så långt med skrämselpropaganda, tror inte att det är rätt väg att gå.

Dessutom är det väl ställt utom allt tvivel att viljan att sluta röka måste komma från rökaren själv? Och inte från några förnumstiga, statliga pekpinnar. Däremot, att förebygga så att unga människor aldrig börjar röka - det är en annan sak. Det tror jag starkt på.

Den rosa månaden går mot sitt slut, och jag reflekterar över att det känns som att bröstcancerkampen smittar av sig, mer och mer för varje år som passerar, till kampen mot all form av cancer. Ni minns väl Barncancergalan i början av månaden, där alla våra ögonvrår var fuktiga av barnens mod och trotsiga livsglädje. Alla våra hjärtan fylldes av kämpaglöd. Brinnande glöd, för att inte en enda unge ska behöva berövas sitt liv av denna obarmhärtigt drabbande sjukdom. Och kampen fortsätter. Nu sätts luppen på prostatacancern, bland andra. Blå band och mustascher visar oss vägen framåt.

Förresten, minns ni hur jag tittade ner i min urringning för ett tag sedan och viskade till sommarens bleknande fräknar att jag skulle sakna dem? Det var inte utan att jag tänkte på hur det skulle varit om det var brösten som skulle bort. Vilken fruktansvärd känsla det måste vara att få veta att ett bröst - eller båda! - måste opereras bort. Kan inte föreställa mig den känslan alls faktiskt, även om jag blundar och försöker. Detta sagt, trots att jag anser mig vara en hyfsat empatisk person.

Det rosa bandet känns viktigare än någonsin. För att det sätter fokus på sjukdomar som bara drabbar kvinnor - ett fortsatt eftersatt forskningsområde. Och för att allt det rosa hjälper oss att se alla andra som drabbas av någon form av cancer. Kampen går vidare. Kampen för livet.

<3
/helena

ps Jag började min rosa månad med att spika upp de två kvinnliga tallrikarna på sovrumsväggen. "Famntaget" kommer alltid vara förknippat med oktober och bröstens livgivande uppgift för mig. En - två! eller snarare fyra! - symboler för själva livet. I det här inläggets ps hittar ni information om de två Gustavsbergstallrikarna (som egentligen inte har ett dugg med cancer att göra) och deras livsbejakande motiv!