Det var ett ord jag hörde, som gjorde mig arg. Ja, heligt förbannad faktiskt. Jag vill helst inte säga det, för jag tror på ordets makt. Och om du planterar fel ord kommer du få dålig skörd, så är det bara. Men vi kan väl säga som så här; att ordet rimmar på lödder och börjar på s. Då tror jag ni förstår vilket ord jag menar.
Det var en man med ganska många år på nacken, som sa det. En man som borde veta bättre. Till hans försvar ska vi säga att han hade en mikrofon uppkörd i ansiktet och krävdes på svar av en ivrig reporter. Men å andra sidan var det väl knappast någon som tvingade honom att delta? Det fanns nog inget krav på att just han skulle uttala sig.
Det började med att jag skulle göra en liten webblomma till er. Kanske en att skicka till far eller så. Eller till vem ni vill, någon som behöver en blomma bara. Eller för er att behålla själva förstås.
En blomma med hoppfulla, friska frön som kan spridas över världen med de starka höstvindarna.
Kanske en speciell blomma som påminner om sommaren. En riktig överlevare - maskrosen!
En blomma vars frön sprids som stjärnor över den mörka jorden.
Sedan såg jag den där intervjun och blev heligt förbannad, på hur lätt det är att stå och vräka ur sig saker. Saker som man troligtvis inte ens är särskilt insatt i. Som om han visste att de han pratade om har fått veta att de räknas lika mycket som han. Som om ordet som rimmar på lödder skulle göra något bättre. NÅGON bättre. Ibland förstår jag allvarligt talat inte hur vårt samhälle ska bli bättre på något sätt om äldre, kloka (?!?) människor inte förstår bättre än att kalla andra - ofta väldigt unga - människor för ett ord som börjar på s och slutar på lödder.
Ibland kanske det är bättre att bara hålla käft?
Eller ge någon som behöver det en blomma.
Nej, jag är inte riktigt såå naiv att jag tror att våra samhällsproblem med meningslöst våld och grov kriminalitet kommer lösa sig för att jag sitter här och sätter digitala blommor i god ordmån. Men jag tror ändå på ordets makt att förändra - alltid. Och med det menar jag att du måste plan(t)era dina ord bättre. Ord sätter sig. Ord stigmatiserar.
Så nästa gång du kallar någon du inte känner för ett ord som rimmar på lödder, tänk till! Alla kanske inte har fått samma förutsättningar att välja den smala vägen. Alla kanske inte har fått höra tillräckligt många goda ord under sin uppväxt för att förstå att de tillhör och behövs och har mycket gott inom sig. För du vill väl inte att jag eller någon annan som inte heller känner dig ska kalla dig för...
...två ord som rimmar på ävla ubbe?
Tack för ordet.
Sköt om er.
<3
/helena
ps På tal om något helt annat - halsen. Mannen har fortfarande ont i halsen. Eller det kanske jag inte nämnde i måndags? Hoppades ju att det skulle gå över på ett kick, men det gjorde det inte. Fast ibland känner han sig mer täppt i näsan, säger han. Det pendlar liksom. Och vi vet inte om det är covid eller inte. Och jag hatar - hatar - att gå runt och vänta på första, minsta, tecken på om halsen ska börja strama eller klia eller inte. Hatar. Nej, det är inte ett för starkt ord här.
Annars är allt bra. Vi högläser i en gammal, rolig bok just nu. Ett spännande äventyr, kallas det visst. Och nej, mannen visste inte om det fanns ospännande äventyr, när jag frågade... Hehe.
Och jag jobbar på, försöker hitta koncentrationen (fast jag retar mig mer än vanligt på medias snedvridna omvärldsrapportering!!! Jösses Amalia alltså. Det finns ju fler länder i världen än det stora i väster. Nästa gång det är val i ett av de fler än femtio afrikanska länderna - vilket som helst - hoppas jag verkligen på exalterade valvakor i både ettan, tvåan och fyran och kvällspress-TV. Minst. Och att det finns initierat påläst folk i varje TV-studio. Pålästa på just det landets sätt att styra. Och pålästa på hur det landet gör skillnad i världen. Och på hur vi kan få bättre relationer till det - om vi inte redan har jättebra sådana. Just saying.) till både mina ord och mina bilder. Och blommor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar