Ja, det är klart att det är en smått provocerande rubrik, men med en glad blink-smiley efteråt. Det är också ett sant påstående, i och för sig. Egentligen borde rubriken varit något omvänd: Män kan fotografera också. Som i att män kan mycket - lika med är väldigt kompetenta. Precis som kvinnor. Men den här gången ville jag börja med att provocera en aning.
Det här är en text om foto. Om tre dokumentärfilmer jag nyligen sett, om foto. Tre superbra filmer, om foto. Med många män i. Men också med en fantastisk kvinna bakom kameran. En kvinna jag konstigt nog aldrig hört talas om tidigare.
1. Bilderna alla tog - doktor Land och hans kamera (2018) Subito - Das Sofortbild (originaltitel)
2. Himlens mörkrum (2017)
3. Martha: A Picture Story (2019)
Vi börjar med Edwin Land. Edwin H Land, som kom att revolutionera fotograferandets ädla konst. Enligt den första dokumentären började allt med en fråga från Lands dotter. De hade varit på utflykt, far och dotter, och förevigat några ögonblick med den medhavda kameran, när den lilla nyfikna flickan ställde frågan om de inte kunde få titta på bilderna nu, direkt. Den frågan fick den påhittige och uppfinningsrike Land att börja fundera. An instant camera? Var det möjligt? En kamera som kunde flytta ut de många kemikalierna från labbet och in i miniformatet inuti din privata kamera? Och därigenom spara tid för ivriga små flickor - och alla andra ivriga fotografer. Jo, det gick. Det tog tid och mycket laborerande, men det gick, det vet vi nu. Det är till och med historia vid det här laget.
Sedan kom Instagram. Haha, nej det hände allt en hel del där emellan. Men det är ändå enkelt att konstatera; att det Edwin H Land uppfann och utvecklade lade grunden för det snabba, digitala tänket långt innan kamerakonsten kom i närheten av något annat sätt att fungera än det då helt suveräna analoga formatet. Älskar hur dokumentären fortsätter jakten på det analoga in i framtiden. Hur den följer visionärer och konstnärer som älskar den nyckfulla och levande kamerabilden. De som älskar att trycka av och experimentera, både med motiv och kamerafilm. Kul att få följa tankarna runt den fortsatta utvecklingen av den omedelbara och något oberäkneliga - men fortfarande helt analoga - bildvärlden. En värld full av färger som ibland verkar leva sina helt egna liv.
Himlens mörkrum. En dokumentär hyllning till fotografen Jean Hermanson och hans arbete med att avbilda arbetare i de mest fotogeniska miljöer man kan tänka sig. Smutsiga, hårda miljöer. Industrier. Traditionella arbetsplatser för män. Verkstadsgolv. De vackraste foton av människor jag har sett på länge, kanske någonsin. Det svartvita kommer till sin rätt bland stålbad och svetslågor. Filmformatet kan dock inte riktigt göra de enskilda fotografierna rättvisa. Tror att jag stannade filmen varannan sekund eller så, för att njuta av varje talande stillbild. Gjorde till och med en lista över under vilka minuter av dokumentären som det regnade flest oemotståndliga ögonblick. Det fullkomligt haglar fotokonst på högsta nivå.
HELA filmen är full av svartvitt ögongodis. Hårt arbetande människor, blandat med en och annan fikapaus med den rutiga termosen och unikaboxen i högsta hugg. Jean Hermanson hade både ögat och mörkrumstekniken. Och viljan och kunskapen att berätta något med hjälp av sin kameralins. Ett historiskt dokument av en tid som delvis är förbi. När industrialismen både blomstrade och skördade sina offer. Offer, för ett många gånger brutalt tröttande arbetsklimat. Men kompisandan verkar det inte ha varit något fel på. Nästan alla medverkande i filmen pratar om den, många med en nostalgisk tår i ögonvrån. Hårt, men hjärtligt, verkar deras yrkesliv ha varit.
Men det är inte bara män på bilderna, där finns kvinnor också. Oförglömliga kvinnor. Kvinnor på golvet och i luften. I truckar och traverser. Kvinnor som fick lära sig tåla jargongen i en värld full av män. Kvinnor som gav svar på tal och banade väg för ett mer jämställt arbetsliv .
Till sist filmen om Marty. Nej, det är inte en man. Det är ett smeknamn på Martha Cooper. Ringer det en fototeknisk klocka här? Kul för er i så fall, själv skäms jag för att inte ha haft bättre koll på denna pionjär inom sin form av gatufotografi. Hon är kanske mest känd för sina foton av graffiti. Och av graffitikonstnärerna bakom verken.
Vilka bilder! Hon började fotografera graffitin redan på den tiden när de flesta andra avfärdade de avtryck som unga människor satte på tåg och väggar runt omkring sig för fult klotter. Hon såg något annat. Hon såg ungdomarna och deras längtan efter att uttrycka sig. Efter att lämna spår och sätta avtryck. Hon tog deras lek på allvar. Hon förevigade en konstskatt som knappt någon då ens förstod var en skatt.
Subway Art, heter den ikoniska fotoboken som hon och en kollega gav ut, med bilderna de tog då när hip hop och street art var nya företeelser i den allmänna gatubilden.
Och hon fortsätter fotografera. Tyckte mig se en skön blandning av färg och form och formidabla människor - och färgglada munskydd - på hennes Instagram-konto.
Foto. Foto. Foto.Tre olika filmer om tre olika typer av bilder. Same same but different.
<3
/helena
ps Hur konstigt kan det inte slumpa sig? Vaddå, undrar ni? Jo, livet. Och minnet. Försökte förgäves komma på vad den innovative amerikanen som kom på polariseringen hette, han i filmen jag nyss såg? Äsch. Asch. Edwin H Land, vet vi ju alla nu, efter det här inlägget om inte annat. Men jag funderade på om det inte var något med Edward? Edward vad? Edward och något efternamn på l. Lang? Ja, Lang var det nog, trodde jag. Och sökte glatt på just det namnet på IMDb (för jag kom förstås inte heller ihåg exakt vad filmen hette...).
Och döm om min förvåning när jag fick upp en film om prostatacancer, så här i den officiella, internationella mansmånaden och allt. En film med en medverkande som heter så, tydligen. Hur konstigt? Måste väl vara någon mening med det, tänker jag. Därför länkar jag till den dokumentärfilmen här - The Silent Killer - Prostate Cancer in the African American Community (2017). För att jag inte kan tänka mig att jag fick upp den här filmen av en slump bara. Och för att kampen mot den luriga prostatacancern måste fortsätta och fortsätta och fortsätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar