Jodå. Visst är vi väl smått lägesrapport-skadade vid det här laget? En aning allergiska mot själva ordet till och med. Även om det faktiskt förekommer en hel del positiva sådana också - lägesrapporter.
Många visar prov på nytänk nu. Folk grubblar intensivt, går på djupet med aktuella frågor och brinnande spörsmål. De tänker innovativt i dessa begränsande dagar. Den mänskliga uppfinningsrikedomen låter sig inte nedslås så lätt - minsann. Även om egoism, tjockskallighet och de korta näsorna lever farligt nära allt det där positiva ibland, som vi säkert alla märkt och vet.
Anyway. Här följer en fragmentarisk bild av hur det hela - advent- och juldekorationer - framskrider här hemma. Den här gången gäller det köksväggen. Här har kyrkan med det blå taket, med omgivande höstfärger, fått maka på sig till förmån för en kändismamma och hennes minst lika kända son.
Madonnan och barnet. En ikonisk bild, i bokstavlig mening. En textil ikon signerad Ilse Roempke. Tyckte att ett nytt litet liv borde få en framträdande plats här och nu.
Nytt liv, lika med nytt hopp för världen. Även om det såklart inte behöver tolkas bokstavligt religiöst. Hopp bara. I sin renaste, sannaste form. Bortom specifika trosbekännelser och syndafloder och dylikt. Nytt liv till jorden "bara". Ett positivt post-pandemi-liv. För oss alla.
Och så där ja, bort med lampan så ser ni päronet/vasen från Guldkroken skymta där i vintermurret också.
Hm. Rättstavningen vill inte tillåta vintermurr. Nähä. Men murr då, utan vinter? Vanligt murr bara? Nähä, inte det heller. Synd, för jag älskar verkligen vintermurr. Mörkret är så rogivande och inspirerande. Och det är ju bara i mörkret som ljusglimtarna kan komma till sin fulla rätt.
Är ju en vinterälskare av rang, har alltid varit det. Det är först på senare år som jag lärt mig gilla och uppskatta de ljusa årstiderna lika mycket. Men vintern och jag kommer nog alltid vara bästa vänner. Vi förstår varandra. Vi tänker likadant. Det här med cyklerna. Att allt går runt. Multnar och fryser och värms och återuppstår. Det konstanta, och samtidigt ständigt föränderliga.
Vintern har inte bråttom, den vet att allt har sin tid, tar sin tid. Grönskan som måste malas ner i årstidens käftar. Finfördelas, nästan försvinna i nedbrytningsfasen, för att sedan pånyttfödas som knoppar, musöron och annat skirt och delikat.
Det är nog det jag gillar mest med vintern, den tar tid på sig. Den förstår storheten med givande långsamhet och effektiva eftertankar.
Vintern är en tid att fylla på förråden. En tid för läsande, lärande och reflekterande. En tid för tankemässig gödsel, om ni ursäktar liknelsen.
Och här ska det snart bakas pepparkakor. Eller snart och snart. Tids nog, som vi brukar säga, vintern och jag.
Nog om det. Det här skulle bli en kort lägesrapport. Så raskt över till frågestunden nu då. Frågor? Någon? Ingen alls? Inte minsta lilla trött fråga om vintermurr, päron, madonnor och andra livsnödvändigheter? Nähä.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar