Det börjar bli dags att sammanfatta, enligt den där utmätta gamla måttstocken som vi är så förtjusta i att återanvända - året som gått. Här inne kommer jag bjuda på årets filmer, som vanligt. Filmerna som mannen och jag sett under året. De som fått bäst betyg av oss, helt enkelt. Ja, ni som följt med ett tag vet säkert vad jag menar. Ni andra kommer att förstå. Årets filmer är alltså på ingång hit.
Sedan har vi min bildserie: I min hand. Den som fick sin upprinnelse i mina funderingar angående varför så många av våra unga människor verkar må så dåligt psykiskt idag, fast de lever i världens bästa del av världen. Det var de tankarna som triggade bildserien där jag (eller bästa fotomodellen-mannen!) håller något i sin hand. Gärna något vardagligt. Gärna något vintage. För att markera, symbolisera, att jag tror det är viktigt att känna att man äger sitt liv. Att man håller sitt eget liv i sina händer. Jag får ofta känslan av att ju mer trygghet och bekvämlighet vi har runt omkring oss - desto mer osäkerhet verkar många unga känna i sina liv. Det känns inte bra att konstatera. Vi måste fundera vidare runt det här. Fundera och agera.
Mina stackars små bilder kan förstås inte förändra världen på något större, mer omvälvande sätt, men min tanke var ändå att de skulle väcka tankar på något sätt. Och det hoppas jag att de har gjort. På något sätt. Hos någon. Hos mig har de i alla fall startat flera tankeprocesser som jag hoppas komma vidare med under kommande år.
Här ovan ser ni bilden som jag kallade "kanske till värnlösa barns dag". Och självklart ska bilden komma idag. Och naturligtvis ska det inte finnas något kanske där. Bilden får symbolisera barns utsatthet. I krig och konflikter runt om i världen. De som pågår just precis nu. Nu när du bläddrar i din julklappsbok. Nu när du tar ett överblivet glas julmust. Nu när du gluttar ner på det undre lagret och funderar på om du kanske skulle unna dig en pralin till. Kanske den vita.
Min bild ska också peka på all den uppmärksamhet som vi måste fortsätta att ge världens barn. Så sent som häromdagen, när jag såg Året med kungafamiljen, tänkte jag på hur hemskt det är att läskunnigheten runt om i världen fortfarande är så låg. Prins Daniels engagemang i ett läsprojekt i Indien sätter fokus på en nation som verkligen behöver all hjälp den kan få. För att få fler unga människor att må bra. Få fler unga att kunna läsa och förstå världen bättre. Och därigenom kunna uttrycka sig, få självförtroende och hitta sin plats. Bli den kugge alla måste vara, för att världen ska snurra åt rätt håll.
Min gamla nappflaska. I ett nytt sammanhang. Med frågor som känns urgamla - om rättvisa och allas lika rätt till ett bra liv, en bra uppväxt. Precis så som jag vill att vintage-tingen ska tala till oss. Berätta något om det som har varit, men också visa oss att positiv förändring är möjlig. Bara vi vill. Bara vi fortsätter anstränga oss. Bara vi verkligen bryr oss, om varandra.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar