Vår gran ser ut som en kratta

Det var sommar. Det var sol. Nej, sol var det nog inte. Har för mig att det var ganska kallt där ett tag, runt midsommar och en bit in i juli? Vi hade i alla fall varit på auktion. En sådan som jag brukar kalla för riktig. Riktig, som i att det finns en livslevande auktionsutropare på plats i den fysiskt existerande lokalen - med klubba i högsta hugg och ett ständigt dåligt skämt på lut.

Jag hade sett den skymta på bild redan innan vi kom dit, till själva auktionshallen. Nuförtiden går det ju oftast bra att tjuvkika på utbudet digitalt, även när man ska gå på analog auktion, om ni förstår hur jag menar. De få vanliga - riktiga - på-landet-auktioner som alls finns kvar, vill säga.

Minns när vi började gå regelbundet på auktioner, någon gång i slutet av 2010-talet, hur många vi hade att välja på då. Vi kunde nästan välja vilket väderstreck vi ville, och man kunde ändå lita på att där hölls en mer eller mindre äkta bondauktion en gång i månaden, eller oftare än så. Nu är det mera tunnsått, som om de har vissnat i takt med att internet har växt. De digitala auktionsfirmorna har vunnit mark. Och många fler väljer att sälja sin saker själva, via diverse sajter som i vårt land ofta börjar på Tr eller Bl och slutar på adera eller ocket eller så.

Efter att jag ropat in den här patinerade skönheten åkte vi förbi - tvärnitade och vände! - en blå dörr som passade perfekt som bakgrund åt mitt fynd. Hm. Vad ska vi hänga på den då? Ja, jeansjackan, ja. Och en klassisk sommarblomma i fickan också då kanske? Nej, det fick bli duken som tar bort imma från gamla bilrutor... (Man tager vad man haver, som Kajsa Warg tydligen INTE sa). Också den inköpt second hand - någon annan gång, någon annan stans.

Det är något speciellt med att gå på en riktig auktion. Sitta och höra buden hagla. Luta huvudet på sned och sträcka halsen i kramp, för att få syn på vem som ropade in den där fula saken. Eller den där fina. Äta en korv. Ta en kopp kaffe. Förundras över hur mycket saker det finns i världen. Exakt hur många saker det finns som vi människor inte behöver. Och en hel del som faktiskt kan vara väldigt praktiska att ha. Och alla de där andra sakerna - de som befinner sig precis mitt emellan. I skarven mellan helt nödvändiga och alldeles onödiga.

I somras var vi bara på en enda auktion. Och ropade in en enda sak. En kratta. En räfsa. Snarare ett räfshuvud och en kort trästång därtill. Lite omgjord. Lite fin. Mycket skavd. Och alldeles oumbärlig. Förstås.

<3
/helena

ps På ett par av de här suddiga bilderna kan ni skymta vad den gamla räfsan används till just nu. Oumbärlig, som sagt.