Det står där nu, lite som en övergiven farkost - skrivbordet. Något lättat, något lättare, rensat på kråkfötter och andra mer eftertänksamma anteckningar. Julstädat, en aning. Fattar inte hur många idéer som aldrig kommer längre än till liststadiet. Alla dessa listor. Visst måste man bara älska dem? Alla dessa planer. Visst vore livet trist utan dem? Kanske skriver jag ihop en nyårskrönika av alla fragment och urklipp. Kanske kan jag hitta en röd tråd där någonstans. En tråd som leder oss fram mot ett nytt år fyllt av nya, gamla löften.
Den lilla julstjärnan som blev kvar, efter att jag klippte av fyra av fem stammar och stack ner dem som snitt i fyra vintage-vaser, står på ett blåvitt Dahlia-fat.
En stjärnklar färsking möter en mer konserverad medlem av blomsterfamiljen, skulle man kunna säga. Två grenar i ett avlägset släktträd. Ett ganska gulligt möte, i all sin enkelhet.
Annars räcker det ju med ett gäng äpplen på ett fint fat. Eller hur är det han brukar säga - Ernst? Nåt sånt. Huvudsaken är förstås att fatet har lite anor, från Gefle eller så. Rubinröda anor. Det brukar Ernst säkert inte säga, men det säger jag. Så det så.
Jag lovade ju att berätta hur det gick för julstjärnorna som jag valde att skära av från sin planta och sticka ner i vatten istället. Jag gjorde ju ingen vidare åtgärd för att stoppa "den vita blödningen" från stammens inre, skar bara en vass snittyta och satte ner dem direkt i vasens vatten, för en knapp vecka sedan. Sedan dess har jag snittat om en gång och bytt vatten. Hittills blommar de glatt på. Håll tummarna att det fortsätter så. Åtminstone ett par dagar till.
Den blå glasvasen är egentligen en 1930-40-tals lampa. En sådan där typisk rund. När jag hittade den i en välgörenhets second hand för några år sedan satt den elektriska delen där glödlampan ska sitta kvar. Men den satt löst, så jag tänkte direkt att den kommer funka fint som vas, och det gör den. Det klara blå verkar dessutom trivas alldeles utmärkt ihop med det djupa röda.
Det var det. Ett kort, morgontidigt julbrev från mig till dig. Snart vankas risgrynsgröt och vörtmackor. Ska bara låta mannen sova en stund till. Jag hör honom snarka. Han mumlade visst något om att han viftade bort en fluga. Kanske drömmer han om sommaren?
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar